Så det bränns

Idag saknar jag honom så jag nästan kvävs. Min lillebror. Min lilla bror.

Jag tappar det ibland, såhär som nu. Jag hör något som påminner mig om honom, ser någon bild på när allt var som det ska. Det bara brister, som en enorm ridå framför mina ögon, och jag inser. Jag inser att han är på andra sidan av den ridån och att det inte finns något i världen jag möjligen kan göra för att ändra på det.

Jag minns natten när han fyllde 17 år och jag och några av mina kompisar satt på vår terass hemma och gjorde märkliga drinkar till honom. Det var konstigt blandad sprit i fel glas med inlagda ananasringar och gamla tomtebloss i och runt. Vi skrattade och han drack glatt upp en efter en tills det ljusnade och vi alla tystnade. Tittade på när naturen väcktes. Sa fina saker till varann. Sen la vi oss med varma, mjuka känslor i våra kroppar.

Jag tänker på hur det är så omöjligt för mig att ta in att den där känslan, den mjuka varma känslan som jag bara kunde få av min mjuka, varma bror, lilla lilla bror, inte kommer komma tillbaka. Jag tänker på hur det ska gå till att leva med det.

I juli är det tre år sen den natten med tomteblossen och skratten.

I augusti är det ett år sen han slutade finnas till.

Idag brinner det av saknad i hela mig.

Enter a title

About last night

Igår träffade jag upp min fina fina kompis Daniel Hallberg. Han är just så fin att jag skriver det två gånger för att han har ett sätt att se på livet och på människor ur både ett ovanifrån-perspektiv men också så otroligt nära. Så pricksäker men också så försiktig. Det är så härligt med såna som man kan vända och vrida på saker med, någon som förstår och samtidigt lär en saker.

Vi pratade om mycket, men främst om att det är läskigt att kasta ur sig saker, men att det är viktigt. Att det är viktigt att ha en åsikt, att inte vara för skrämd för att ifrågasätta rådande normer. Att våga kasta ur sig ocensurerade tankar eller skriva av sig, även om det är i en sluten grupp eller på internet för allmän beskådning (så länge det inte är kränkande eller idiotiskt mot annan person/andra personer).

Jag har en så skev relation till detta med att jag skriver så som jag gör. Från hjärtat och ibland såklart lite dramatiserat för att det ska vara intressant för er att läsa. Men det vi kom fram till är iallafall att det är viktigt och måste få vara viktigt utan att det för det blir pretentiöst. Utan att skrämmas av att andra kanske skräms för att det är så stort eller hur fan man nu säger att det är.

Jag beslutade mig för ett tag sen att hålla den ventilen öppen; att släppa in folk lite i min känslovärld. Men jag tror att jag vill och behöver förklara att det inte är hela jag. Långt ifrån. Att jag inte alltid känner stora saker, eller är speciellt brydd över killar eller grejor. Att jag snarare och oftare är ganska lättsam. Men det är känslorna, och det är tankarna kring dem, som jag måste häva ur mig. För jag tror att det är viktigt att visa att det är OK och att det inte är så jävla farligt när allt kommer omkring. Att man kan vara båda. Nära men också långt ifrån.

Daniel sa en så jävla smart grej som fastnade i mig.

”Michaela, man kan krångla till saker hur mycket som helst. Försvåra det. Men i slutet av dagen är ett jävligt avancerat glas rödvin bara ett glas saft med alkohol i”. 

Så skitsamma om det ibland är läskigt. Det är ju ba lite ord i följd trots allt.

Det här med A Stove Story

Jag och Fanny startade instagramkontot A Stove Story i höstas när vi båda mådde skit av anledningar man mår skit av som 20-någonting. Tanken var att göra hösten till något annat än blöta löv, mörka kvällar och en evig längtan efter vår. Vi började posta all mat vi lagade – allt ifrån brunchpannkakor till vardagssoppor och datepasta. Så jävla mycket av livet händer i köket, en plats fylld av liv och historier. Därför är det så tråkigt att göra matlagning till ett nödvändigt ont bara för att man inte föddes med stekpannan i handen. Mat samlar människor och det är precis det som har hänt med A Stove Story – och det är precis så vi alltid vill ha det. 

Med det sagt, här är en schyst just brunchpannkakejävel.

3 ekologiska ägg

1,5 dl mjölk

250 ricotta

1,5 dl mjöl

1 matsked socker

1 tsk bakpulver

1 nypa salt

Zest från en citron

Vispa ihop äggulorna med ricottan och mjölken. Dra sedan ihop mjöl, bakpulver, salt och socker i en separat bunke och rör snabbt ner i ricottablandningen. Avsluta med att vispa äggvitorna tills de blir vita och fluffiga och vänd ner sedan ner den i ricotta och mjölblandningen med minimal aktivitet så att inte luften försvinner. Grädda i smör och ät med kanel- och sockerstekt banan, valnötter och lönnsirap. På sommarhalvåret är det ett bra beslut att byta ut bananen mot jordgubbar och florsocker.

Då.

Du vet när du hämtat tjocktröjan inomhus och det börjar bli ljust. Du vet när festen övergår till viskande konversationer för att inte väcka allt runtom. Du vet när du ska ta dig hem och naturen vaknar till. Du vet när du har en hand i din och en av två hörlurar tillhör dig.

Då kanske detta passar.

På perrongen

Det är söndag, och runtomkring mig står par tätt omslingrade och viskar hejdå medan deras hjärtan brister i takt till sekunderna som tickar mot deras avsked.

En tjej med en resväska full av kläder som fortfarande doftar som honom gråter tyst. Han smeker försiktigt bort tårarna från hennes kind och lägger sin sorgsträckade panna mot hennes. ”Vi ses om några veckor igen”. Allt sker så försiktigt, de viskar som de är gjorda av tunt glas som när som helst kan gå sönder. Som papper som kan fatta eld när som helst.

Hon håller i, håller om och vet att samtidigt som tåget rullar in på perrongen måste hon slita sig loss, gå itu, brinna upp och inte bli riktigt hel förrän hon är tillbaks på den här perrongen igen.

Avsked är vackert, men bara på håll.

Kokosglass på pinne

Kokosglass på pinne

Efterrätter är ju lite kluriga. När man blir äldre ska det krånglas till så värst. Vi tror ju på pinnglass stenhårt sen innan vi lärde oss prata. Låt oss stick to that litegrann med denna snygga, lite mognare variant. Länge leve barn-efterrätter! Denna är gjord, som alla recept, för mitt och Fannys härliga konto A Stove Story.

1 paket kokosgrädde (enbart den feta delen)

2 bananer

1 msk riven kokos

150 g mörk choklad (använd mjölkfri choklad om du vill göra glassen vegansk)

Till garnering:

Hallon

Riven kokos eller kokosflakes

Havssalt

Tillbehör:

Grillpinnar

Glassform eller liten brödform

Mosa bananerna ordentligt med en gaffel och tillsätt kokosgrädden och den rivna kokosen. Vänd försiktigt så att smeten inte skär sig.

Vält försiktigt i kokos- och bananblandningen i glassformarna och stoppa i en grillpinne. Har du inte en glassform går det bra att använda bakplåtspapper i en liten brödform. Bred då ut kokos- och bananblandningen i brödformen istället. Låt sedan stå i frysen i cirka 2 h innan du tar ut pannan och lyfter upp pappret. Skär glassen i portionsbitar och stick försiktigt in en grillpinne i varje glass.

Värm upp chokladen över ett vattenbad (eller i micron om du är skillad) och ös sedan glassarna med en liten sked innan du stoppar in dem i frysen igen tills servering. Avnjut med en skvätt limoncello!

nuit

Jag har en märklig relation till natten.

Jag älskar att vara vaken när allt annat sover, när allt ligger still. Samtidigt är det då det är som rörigast i mig. Det som inte hinner ta plats under dagtid kryper fram och påminner om sår som inte läkt, om människor som fattas mig. Om det som inte längre är.

Men inatt har jag lämnat balkongdörren öppen. Inatt doftar jag på sommaren och det blommar i hela mig.

Inatt känns det som att jag är på väg mot något fint. Något varmt.

Inatt är mörkret en vän.

HEJ!

Hej. Hemskt mycket hej.

Det ska bli himla bra att börja blogga igen. Jag känner att jag har för mycket i mig som måste ut någonstans och har glömt hur skönt det är att få ner det här. Så nu blire så igen helt enkelt att jag kommer pladdra på i olika format för alla som vill läsa.

För dig som inte vet så heter jag Michaela Hamilton. Jag är 25 år och skriver krönikor här i Veckorevyn samtidigt som jag är profilansvarig på Perfect Day Media. Jag driver också matkontot @astovestory på Instagram tillsammans med min gode vän Fanny Ekstrand.

Jag skriver massa om kärlek. Det brukar typ se ut såhär, såhär eller också ibland så kort som såhär.

Jag gör små konstiga moodboards ibland. De kan se ut typ såhär eller såhär.

Jag gör recept. Min blogg är lite skev just nu pga inte styrt upp allt gammalt material, men det kan se ut såhär eller också såhär.

Så, nu vet ni vad som kommer. Jag längtar efter att berätta saker för er. Hoppas ni längtar med.

M

Krönika 4 – till han som kom med fjärilar

Du gör mig så nervös. Mina vänner har frågat mig varför jag stammat hela helgen. Jag säger bara åt dem att titta på dig, och de förstår.” Jag blev tyst. Mina ögon vågade inte möta hans och jag kände hur blodet rasade igenom mig som en flod under en storm och la sig strax under huden på mina kinder. Det var något visst med hur han sa det – som att han var exalterad och skräckslagen på samma gång. Som att han försökte hejda sig men hur även hans puls sprätte okontrollerat och ut kom det trots att han ofta ursäktar sig för att han är dålig med ord. 

Vi har varit bekanta i 8 år. Han flyttade härifrån. Vi har setts ibland, men det tog mig 8 år att verkligen se honom. När jag väl gjorde det, för exakt 96 timmar och 24 minuter sen, gick all min luft ur mig. Nu står han här och kysser mig så att mina ben viker sig och så att mina armar skakar. Står och drar mig mot sig med full kraft och våldsam försiktighet. Nu står han här utanför en flygplats jag är otroligt försenad till och säger det finaste ordet jag vet till mig. “Stanna”, säger han. “Stanna”.

Den här sommaren har varit den absolut värsta tiden i mitt liv. Den lämnade mig förstenad i sylvass sorg, isolerad från mitt liv och allt där i – så jag behövde röra mig, behövde ta mig ut. En vän till mig erbjöd sig att ta med mig till hans bästa vän som jag ju är bekant med. Det var något om någon fest och den engelska lantbygden. Något mer var det säkert, jag har haft svårt att ta in vad folk säger. Det blir så när människor man älskar upphör att finnas till, en av otaliga vidriga konsekvenser. Han sa att han inte hade någon aning om vad vi skulle göra men försäkrade mig om att luften där skulle göra mig gott. Att distansen skulle ge mig ro.

Plötsligt, bara någon dag efter, stod jag på en slottstrappa i den vackraste miljön jag någonsin varit i då en kille kommer halvspringandes in på slottsgården i sofistikerad grårutig kostym, rufsiga pojklockar och ett enormt leende på läpparna. Det var som att leva i en kärleksfilm – en klyschig, kladdig historia där ljuset dämpas i en överdådig kuliss som går ur fokus för att Han med stort H precis entrade. Så var det. Så minns jag det iallafall, för där och då för första gången sen innan sommaren brann det till i hela mig. 

Det är så märkligt hur man kan ha tittat in i någons ögon så länge utan att faktiskt se dem. Jag studerade honom när han inte såg på, nuddade hans rosiga kinder med dåliga ursäkter om att de hade smuts på sig och förstod ingenting. Han tände mina cigg, öppnade mina dörrar. Höll min hand under bordet – närmade sig långsamt för att greppa tag och trycka till. Skrattade och höll med när hans syster sa att jag är för bra för honom. “Jag vet, men ibland händer sånt man aldrig trodde man hade en chans med”, och klämde till min hand under bordet. Viskade att jag gav honom fjärilar i magen utan att släppa blicken ifrån min. Sådär höll det på. Precis som på film. Och äntligen fick jag spela huvudrollen.

Jag inser plötsligt vikten av fina människor. Betydelsen av gester som får det att storma inombords. Det spelar ingen roll vad det blir av oss nu, för jag är honom bara evigt tacksam att han fick mig att fick mig att känna igen. För att han så modigt vågade titta på mig med hela sig. 

Jag vill berätta för dig som läser detta att det i de mörkaste stunder till slut kommer in lite ljus om man bara står ut. Att man måste se sig runt så man inte missar något fint för att det är för nära. Jag vill säga att det är värt att vänta på någon som gör att det inte går att äta eller sova. Inte för att han är elak, utan för att han helt enkelt ger dig röda kinder och så mycket fjärilar i magen att inget annat får plats.

Jag blir så arg på tiden. Jag vill springa bakåt, springa in i sommaren alla de år den varit med dig. Sätta mig tillrätta bredvid dig. Ta ett kärleksfullt grepp om din hand. Ge dig en kram. Känna doften av ditt solvarma hår och ge dig en puss på din rosiga kind. Jag vill berätta för dig hur lycklig du gör mig, här i solen, där vi bara är. Där vi bara lever och skrattar. Jag vill känna hur din hand klämmer tillbaks omedvetet av kärlek. 

Jag vill springa bakåt till när du var en liten kille med för stora hörlurar slumrandes bredvid mig i soffan. Höra dina andetag mellan vindbrisarna utanför fönstret där allt annat är i rörelse medan allt står still här inne. 

Jag vill stå still i din dörröppning och se på dig medan du berättar för mig om din kväll. Höra dig berätta om saker som gör dig varm, gör dig glad. Jag vill bara tas tillbaka till alla de små stunder i livet där jag bara har fått vara med i ditt. 

Jag är så arg William. På tiden. Att den inte stannar upp, att den inte tillåter mig spola tillbaks den. Att den tvingar mig att om några timmar istället se våra bröder rödgråtna i sina nya matchande kostymer de hatade att prova ut. Jag hatar tiden för att jag kan inte få en droppe till av den med dig. 

Ändå går den framåt medan jag håller mig fast med allt jag har.