Krönika 5 – en sådan dag idag

Det är en sådan dag idag. Det går inte riktigt ihop med hur jag i övrigt ser på mig själv och livet – där någon slags avslappnad inställning till allt runtom gör att jag kan valsa på ganska obekymrat så länge jag är snäll och är mig själv. Men så kommer idag, som så många gånger förr. Jag tänder cigarett efter cigarett i hopp om att röken ska ta med sig det ut, men känslan sitter kvar och äter upp mig där jag står tills jag faller ihop i min rena, vikta tvätthög. Idag. Det var ett tag sen sist, men det är lika bekant som alltid. 

Det kommer oftast utan förvarning. Man lever sitt liv, låter dagen gå. Svarar på samtal, äter lunch, jobbar och går en promenad hem på samma gata man gått i år. Allt är som det är, men sen händer det något. Ett snöre brister och en mörk ridå ramlar kraftfullt ner för ens ögon där man står. Är jag en dålig människa? Hatar alla mig? Är jag ful? Är jag ensam? Har jag någon? Har jag ens mig själv? Så håller det på. Mantrat. Om och om igen tills det tagit sig in i blodomloppet och med det kaninbultande hjärtat giftat ner hela ens kropp. Men varför?

Jag ringer en av mina närmsta vänner. Berättar, skäms, men berättar – och hon är tyst. Vi har varit vänner så länge hon och jag. Känner till alla osäkerheter och styrkor. Ändå har vi aldrig berättat om just detta drabbande fenomen för varandra. Efter ett tag berättar hon samma. Skäms, men berättar. Om hur hon som precis träffat en riktigt bra kille inte vill sova med honom för att hon inte vill visa sig för honom, inte ens under täcket. Hur hon står framför spegeln, drar sig i skinnet och vill ut. Bort. Högtryckstvätta sig själv eller bara byta kropp helt. Om hur hon häromdagen låste in sig på toan på jobbet och grät för att hon kände en stark övertygelse om att alla som någonsin träffat henne per definition hatar henne. Hon hade en sådan dag som jag har idag. Jag träffade henne den dagen men visste inte, för hon skämdes. Så som jag skäms nu.

Det är så märkligt för mig att vi är rädda för att bli behandlade annorlunda om vi vågar erkänna att vi ibland golvas av självtvivel. Att vi tror att vi är ensamma i det – att vi är defekta. Det händer alla, dig och dina bästa vänner, din familj, din pojkvän och bror. Så varför pratar vi inte om det? Tror vi att det går över om vi kväver det?

Min vän blir tyst på andra sidan telefonen igen. Jag hör att hon tänker – att hon har tänkt. Så säger hon att jag flytt från närhet ett bra tag. Från varenda gång någon försökt ta mig till sig, att jag aktat mig att ens sätta mig i de situationerna där någon ens kan eller får närma sig mig, på riktigt. Hon berättar om hur hon ser allt. Att hon vet. Hon vet att jag gömmer mig bakom vänner, att jag är en vän. En vän som aldrig undrar om hon är ful eller som drar sig i skinnet.

Så inser jag. Jag känner ju precis som henne – att jag faktiskt aldrig heller vågat berätta om mitt ibland närvarande moln under vilket jag känner mig svullen och ful. Otillräcklig. Det jag låtsas inte finns så pass många dagar att jag bara märker av det när blixten verkligen slår ner. Som idag, som så många gånger förr. Som det kanske inte behöver göra om man bara vågar säga att det finns.

Jag har nog valt min ensamhet i det här, säger jag försiktigt. Inte medvetet, men jag är orsaken bakom den. Hon säger detsamma. Vi börjar skratta åt oss själva. Så jävla fåniga. Nu måste vi ju sluta. Vi vet ju bättre än såhär.

Jag reser mig upp och rättar till de nu skrynkliga lagren av tvätt på golvet.

Jag har valt min ensamhet i min tystnad, precis som hon. Precis som du. Men vi är inte ensamma. Inte idag. Inte alls.

Enter a title

Rapport

Hej och hå. Så jävla intensiva dagar nu. Känt tre triljarder känslor, gjort tre triljarder saker. Var vaken 26 timmar från tors-fre till exempel. Kommer väl sova ikapp de jävla timmarna någon gång är 2019. AJA!

Tips på bra aktivitet: drick vin med dig själv. Fett skönt. Man blir smart och lugn.

Annat tips: Gå på Håkan Hellström-konsert, smält ihop känslomässigt med alla i publiken, gå backstage, sno en drink eller tre från logen, håll låda för roliga gbg-musiker och annat kul folk, åk till nattklubb med sagt folk, gå inte hem förrän du kommit på att det gått 25 timmar sen du gick upp.

Också ett tips: Gå till Summerburst med roliga kompisar, dansa i regnet, skit i hur det/du ser ut, drick champagne och skriksjung till Justin Bieber för att sen gå 500m hem och somna innan 00.

GOTT tips: ät grillat levain med mozzarella och tomat/rödlökgojs till när du är bakis och snudd på död.

Bäsa tipset: är inte mitt men för guds skull, följ det.

PUSS

Come what may

Jag vaknade upp och kände mig superblödig. Är i ett så speciellt ställe i mitt känsloliv just nu i och med att jag gillar någon på riktigt och därför knappt kan sova, äta eller tänka på så mycket mer än honom. Detta i kombination med att man är bakis och ensam gör att jag är den SKÖRASTE jäveln på planeten Tellus i detta nu. Så för att ytterligare plåga mig själv som man ju gör så kollar jag på Moulin Rouge och slogs av hur den här låten är sinnessjuk. Så så så så vacker, vilket mycket är i den filmen. Ville bara dela med mig så ni också kan vara skörast med mig. Vi gör det tillsammans tycker jag, dyker ner i oss själva och drunknar i kärlek. Lika bra. Puss

 

 

HÅKAN!!

Jag vaknade imorse av att solen sken i ögonen och att killen jag gillar pussade mig i nacken. Även fast jag knappt kunnat sova inatt pga hans närvaro så är jag ändå så otroligt, otroligt glad att man kunde bli såhär mosig i kroppen av en person?? Att han ens finns? Känns som om jag har något oerhört sällsynt och magiskt till låns bredvid mig och att jag måste handskas varsamt. Himla fint.

Sen är det ju inte heller fy skam att det råkar vara så att DET ÄR HÅKAN HELLSTRÖM IDAG <3

Jag ska gå med Sigge som gav mig detta i present, och med tre st gulliga killkompisar till som alla heter Daniel i förnamn. Vi ska kramas och stå nära. De är bra på att ge ifrån sig kärlek så det kommer bli myz.

Såhär såg det ut förra året på och innan Ullevi. PIRRET! Myzet!!! Puss

Rapport

Jaha. Min kompis Fanny hetsade mig om att jag måste bli mer vardagligt personlig här. Såatteeeh. Det här har jag gjort på senaste!

Jag var på Nicole Falcianis släpp för hennes nya kollektion för Nelly. Fått en sjukt fin långklänning av henne som posten verkar bråka med mig om, men det kommer bild på den snart. Man älskar ju Miss Clara. Och Nicole. Och Dasha som jag pratar med här om män och Italienresor.

Haft middag hemma för lite kompisar. Lagade så jävla god mat med hjälp av Fanny (A Stove Story 4 life) och min älskade vän Axel. Det bjöds på allt ifrån sötpotatis och chevre-levain-mackor (recept här) och italienska köttbullar med min bästa tomatsås (som ni för övrigt hittar här!) Vi hade musikquiz och drack rödvin, så som sig bör.

Gästat Fannys & Violas podd Add To Bag och pratar om sommarklubb, komma in-knep, hur man raggar och vad jag gillar att ha på mig. Sök på Add To Bag, finns där poddar finns!

Okej, phew. Så. Kul va! Jag fortsätter göra såhär? Eller? Kram? Puss?

Fortsätt

Jag fick ett meddelande på instagram av en tjej som berättade för mig att hon läser mina texter för att hon precis blivit dumpad. Att de får henne att må lite bättre. För fan vad man mår då.

Jag minns hur det var att lämna. Att bli lämnad. Det är samma grund, samma smärta.

Man måste sätta sig i sitt hjärta, dela upp vad som är sitt och vad som är den andras. Man måste gråtandes lägga deras i högar som man skär sig på när lådorna av ord och minnen fort måste stängas, tejpas igen och försvinna ur en. Man måste delas på mitten, riva av det försiktigt som ett papper men helst snabbt som ett plåster.

Man måste lära sig att vara en, ett enda, med hål i sidan och ett dåligt möblerat hjärta.

Men älskade ni. En sak ska jag lära er om tid. Den går, vare sig man vill eller inte, och plötsligt är man okej igen och vill smälta ihop med någon annan, någon ny, någon bättre. Någon bäst.

Det är det som är det finurliga med hjärtat. Det fylls upp och töms ut. Går sönder om och om igen. Blir halvt. Men det kommer aldrig ge upp kampen om att bli helt med hjälp av någon annans halva. Och det kan du inte ro för.

Fear and flowers

Jag kan liksom inte andas. Det känns som det är något i vägen, något nytt, som jag inte vet vad man gör av. Det känns inte som något dåligt. Kanske som något skrämmande, visst, men också som något vackert. Något som blommar.

Det gör ont att växa, det gör ont när det växer.

Men jag måste låta det, måste hålla ut, för han som planterat blommor

i hela mig.

Fläderbubbeldrink

 Sommarens finaste drinkis är här. Så gott och så lätt. Recept nedan!

4 cl fläderkoncentrat

Champagnemängd efter smak (vi använder Mumm, mums!)

Myntablad

Is (gärna garnerad)

Häll upp fläderkoncentratet i glaset och toppa sedan med champagne efter glasstorlek och smak. Plocka några myntakvistar och lägg fint. Ploppa i någon isbit med! PS – man kan göra fina isbitar superenkelt genom att lägga blomblad i vattnet när man fryser det. Ett annat tips är att koka vattnet, låta det svalna av och sen göra is på det – då blir isen mycket klarare. Nu vet du det också!

Jag bär det i mitt

Jag minns första gången jag kände saknad. Jag var fem år och satt på min favoritplats i den röda soffan med konstiga krumelurer på, tätt intill min nyss hemkomna mamma. Jag klamrade mig fast i hennes arm som om jag skulle falla ner från jorden om jag inte tog i, om jag inte kramade om och begravde mitt ansikte i hålet mellan hennes nyckelben och bröst som kändes som att det var gjutet för mig. Det kändes som om gift pulserade ut i min kropp med varje hårt bultande slag i mitt kaninhjärta. Jag blundade så hårt att det började dåna i mina öron, så hårt att min hals stängdes till och jag inte fick luft. Hon satt ju där bredvid mig, precis så nära som det bara går, men ändå saknade jag henne så oerhört. Detta var även första gången jag kände riktig kärlek – då jag för första gången älskade någon så starkt att jag saknade den, även fast jag andades in det hon andades ut.

Mamma tog mina fastsvetsade händer och förde dom stillsamt in under hennes.

– Älskling, en sak ska du veta. Jag har burit dig i mig enda sen du var liten som en knappnål och jag har aldrig slutat.

– Vad menar du?

Hon tog ett lugnande grepp om båda mina händer i ena handen och smekte mitt hår med den andra.

– Jag menar att människor som man verkligen älskar bor i en.

Hon pekade mot sitt hjärta.

– Där inne bor en liten bit av dig. Jag bär den med mig vart jag än går. Du behöver aldrig sakna mig, för jag bor i ditt med.

Och sen dess kan jag aldrig sluta tro på sådan kärlek. Sedan dess vet jag om att man måste sakna för att älska.

<<<<<<< HEAD ======= >>>>>>> 7b8e8c7dcb6c569b000584cc581f6e5d33ae9fdd