ett år

Igår kväll bad mamma mig ta in dynorna då det började regna från ingenstans. Jag slogs av ironin i hur den meningen gjorde mig livrädd, för sist hon sa den ändrades mitt liv helt. Idag för ett år sen förlorade jag min styvfar. Jag skrev då detta nedan som jag idag vill dela med mig av igen, till er men också till mig själv. Dagen då livet skulle bli något annat.

4/7 2016

Ta in dynorna och stäng altandörren, det känns som att det kommer bli regn”, sa mamma ikväll fast himmelen var klarblå. Jag gjorde som hon sa efter att ha gått ut och sett mig omkring ett tag. Det kändes liksom i vinden. Som att något snabbt skulle ändras. Som att något var på väg.

När jag var liten kom en man och hämtade mig på dagis, ibland med en utdragen plasttand, en piratlapp över ögat och en bandana. Han låtsades att vi var sjörövare som skulle fly ifrån något farligt, jag minns inte vad faran var. Jag minns bara hur vi susade fram på gatorna med taket på bilen nerdraget, hur han fick mig att känna mig så säker på den fiktiva flykt jag befann mig på med honom som var min fadersfigur utan att vara biologiskt kontrakterad till att vara något alls för mig.

Han blev sen pappa till min halvbror och trots att han nu hade ett eget barn att ta med på äventyr fick jag alltid vara med. Det gjordes inte skillnad på oss när vi var små, då när man behöver någon som allra mest. Någon som lär en om äventyr eller att äta saker man tycker är äckliga. Någon som lär en att skrubbsår inte är det farligaste man kan råka ut för. Som retas med ömhet.

För några dagar sen fick vi ett samtal om att han varit med i en allvarlig bilolycka. De sa att han skulle klara sig men att ryggen brutits och att det skulle ta mycket lång tid om ens alls att han skulle återfå känsel och motorik i allt från bröstet ner. Men de sa ju att han skulle klara sig. Att det skulle bli bra. Det var ju så att han inte hade en skråma i övrigt, inte ens ett litet skrubbsår.

Igår när min bror var på sjukhuset och hälsade på en skrattande man som precis fått veta att han möjligen skulle återfå rörelse inom ett år pratades vi vid i telefon. Han lät som en ändrad person. En som stirrat döden i vitögat och förstått det vitala i livet. En som ville vara bra, vara stark, vara närvarande. Vi kom överens om att jag skulle hälsa på sjukhuset i veckan, han skojade lite om något som vanligt och så var det inte mer än så.

Vi andades ut för att han kunde andas in.

Ikväll satt jag med fina vänner i kvällssolen och pratade om livet då jag fick ett nytt samtal. Ett som ansträngt bad mig komma hem. Ett som tyst snyftandes bad mig komma fort.

Döden är så plötslig. Så absolut. Den klyver de runtomkrings liv mitt itu och separerar denna fruktansvärda stund från resten av allt man är och har. En parentes i sylvasst svart.

Nu öser regnet ner runtom mig. Det visste vi på något sätt i oss, även fast himmelen var blå. Tyvärr var det mer än vädret som snabbt skulle ändras. Tyvärr svider det så otroligt i mig att det inte var det enda som var på väg.

Vila i frid

Enter a title

Pasta med valnötspesto och långsamt bakade tomater

Skålar från Denby, bestick från Iittala, linneservetter från Granit, ljusstakar från H&M Home och vinglas från Granit

Recept:

1 kruka basilika

1 stor klyfta vitlök eller två små

200 g ruccola (eller nåt sånt)

2 nävar valnötter

1,5 dl olivolja

2 dl riven parmesan

Salt och peppar

Lite vatten

Börja med att lägga kvisttomaterna på en oljad plåt i ugnen på 150 grader. De ska vara inne i mellan 1,5-2 timmar så ta dig ett glas vin vid köksbordet så länge. Börja med peston när du har ungefär en halvtimme kvar att vänta. Det finns två sätt att göra pesto på. Det långsamma och det snabba. Det långsamma sättet går ut på att du mortlar alla ingredienser lite i taget tillsammans tills du har en fin pesto. Genvägen är att slänga ner allt i en skål och köra med stavmixern. Ambitionsnivån lägger du själv. Får du inte till din pesto kan du alltid utgå ifrån att du har för lite parmesan eller salt. Prova dig fram!

När du har tio minuter kvar på tomaterna kan du koka pastan. När du sedan häller av pastavattnet, se till att lite vatten är kvar i botten, detta stärkelserika vatten kommer nämligen hjälpa att binda din sås lite bättre. Lägg upp på två tallrikar och avsluta med att toppa med en kvist tomater, lite extra parmesan och valnötter!

bakfyllans moder

Ja alltså jag har aldrig varit såhär bakfull i mina dagar tror jag. Jag har haft livets helg i Göteborg, älskade Göteborg. Vill bo där. Måste sova i ett jävla sekel sen ska jag berätta ska ni se. PUSS HEJ

Tack Mira <3

Fick ett så jävla mysigt bud hem från Foodora och min vän Mira med värsta charkisar och hela den baletten?? Har iskallt picknick på mitt golv i detta nu. Finns inget softare än att ha picknick inomhus?? Ska på måndag köpa ett sånt där tikitält på Granit som jag ska inreda med ljusslingor och kuddar. Där blir min näst picknick-spot. Anyhow, tack för detta! xx

sjuk grej

Var inne på Pinterest och såg en text jag verkligen kände igen. Typ jättemånga gånger har den blivit pinnad, skriven i olika typsnitt och hej och hå. Jag kände igen den liksom inne i mig och ba…. fast vänta här nu. Jag har väl skrivit denna? Såklart är det någon annan som har länkat in sig själv som källa vilket är skitsamma pga blir bara smickrad egentligen, men efter en stunds googlande insåg jag att det fan visst är jag som skrivit. Så, inte för att claima men för att påminna, från Michaela år 2014, ett par sanningens ord som behövs mer nu än någonsin:

Rapport

Ja men hejsan. Sådärja, nu ska jag sluta upp med diverse deppiga små uppdateringar. SÅ! Låt mig istället berätta om vad jag gjort på senaste.

Jag har ju varit med lite lite i Nellys nya dramaserie Filter som ni förhoppningsvis sett. Om inte, gör det bums! Jag var egentligen castingansavarig för huvud/större biroller säsong 1 men fick en miniroll som mig själv av hon som skapat serien. Linnea heter hon, så jävla smart och bra på att skriva för övrigt. Anyways, var på inspelning för säsong 2 där jag är lite med i något avsnitt igen. Så kul? Måste bli skådiz?

Sen var jag hos Dasha som hade lunch hemma hos sig för Carolina Herreras nya doft. Hon är kul hon, Dasha.

Snackade mest med Elsa som jag tycker så jävla mycket om. Så bra människa. Tveklöst även Sveriges vackraste kvinna.

Mickan & Petra haggade på.

Sen drog jag till min älskade vän Fannys lanseringsmyz för hennes väskmärke Chêne. Så jävla duktig är hon. Så snygga väskor gör hon. Så SÖT E HON ahhh

Jag, min beztiz Linn, Fanny och Susanna på Tictail drack drinkar gjorda på rosé och typ vete fan? sodavatten eller nåt det var svingott

Sen var jag och Linn på Join the Riots spelning på Lydmar. Jag älskar ju dom, ni borde verkligen lyssna. HÖR DU MAJJJ

Sen har jag också ätit middag med säliz, eller Robert som han heter. Typ kanske världens mjukaste finaste roligaste person om också råkar vara regerande världsmästare i matlagning. Så sjuk jävel. Så fin.

Sen ville jag bara säga tack för alla mail, tack för kommentarer, tack ni som vågar komma fram på krogen etc. Jag undrar ibland om jag verkligen är gjord för att orka hålla på och fläka ut mitt liv såhär eller i skrift etc och jag blir fett stärkt av att ni säger fina saker. Verkligen. Sluta aldrig så slutar aldrig jag! Nu ska jag bada och kolla på något nice och inte tänka på allt skit. Puss

Krönika 7 – att möta det som bränns

Denna skrevs i mars sista veckor och publicerades i senaste numret av Veckorevyn.

Det är något visst med våren. Naturen tar oss i hand och säger åt oss att blomma ut, vi med, vi som så länge nu varit stängda och låsta. Vi har frusit så långt in i oss att tiden nästan stannat bakom lagren av kläder vi omslutit oss i. Det sker något nu. Försiktigt skakar vi av oss. Vi vaknar till, börjar se oss om igen. Vi andas ut. Vi börjar om.

Efter en vinter av dåliga vanor och för mycket festande bestämde jag mig för att gå på detox. Ingen hej-jag-tänkte-dricka-lite-fruktjuice-och-bli-smal-detox, utan en som är som en högtryckstvätt från insidan och ut. Med värmen kom en känsla, en påminnelse om ett trögflytande lager av något som legat strax innanför huden i månader. Det kändes som ett pulserande kretslopp av ångest och giftiga saker som jag nästan kunde ta på, men inte klä av mig. Jag stod inte ut, så jag blandade snällt min renande dryck och längtade tills det skulle sluta flyta och pulsera runt saker som gjorde mig tung och trött.

Jag drack min cleanse och dagarna gick. Om nätterna låg jag vaken och tänkte på tiden som varit. Fingrade försiktigt igenom katalogen i hjärnan över män, vänner, över situationer. Man hinner vara med om så mycket som man aldrig hinner fundera över, det märkte jag av mer än någonsin då jag insåg hur mycket av allt som kändes fel när jag nu var tom på annat. Man lägger så mycket åt sidan i förhoppningen om att det ska försvinna någonstans. Man tänker att, jag tar det sen, eller, om jag bara försöker gömma mina känslor så går det enklare att glömma. Men du förstår, allt tar vägen någonstans. Allt sprids till en början ut och stannar obemärkt i hörn av dig du inte tänker fanns. Till slut måste dock allt samlas.

Och man inser. Man kan inte fly. Man måste möta det där som skaver, man måste göra sig av med de som tar mer än de ger. Man måste rensa ut de människor som även i dess frånvaro lever kvar på ett giftigt och trögflytande sätt, strax under huden, som man inte kan få ut av att dricka rensande dryck. Problemet, eller merparten av det, ligger inte det man stoppat i sig. Det ligger snarare i vilka man bär i sig. I den ångest de lämnar kvar. I det gift som lever under ytan av deras ord eller tystnad.

Vi alla har såna. Människor som vaggar en i falsk trygghet, personer du vill ha kärlek av men som aldrig riktigt ger det tillbaka, utbytesfattiga relationer, människor vi hjälper utan att någonsin få ett tack. Människor vi ser men som inte ser oss. Det är dem som är det riktiga giftet. Det är dem som måste detoxas bort.

Jag drack min sista dagsranson av min cleanse och gjorde en lista över personer som måste bort. Killar som bara står och stampar, kompisar som inte är förmögna att bete sig som de bör. Dessa människor är nu ur mig. De är kvar i vintern, kvar i kylan där inget ännu blommat.

Inget lager är kvar i mig. Inget skaver där under huden. Jag andas in den varma luften när jag med lätta steg går mot de jag faktiskt älskar och vill bära kvar. När var det sist du rensade? För du vet, det är något visst med våren. Det är nu du kan skaka av dig, vakna till och se dig om. Det är nu det är dags att andas ut. Det är nu det är dags att börja om.

När jag inte längre ringer honom

Det är en underlig sak, detta med att efter så lång tid komma ihåg igen hur det känns när man har så många ord. Saker att säga. Grejer jag vill berätta, roliga småsaker som hänt som jag vill dela med mig av till dig.

Istället ligger allt i drivor, i trassel inuti mig, och sakta förlorar sin mening.

Jag hade glömt hur det känns bara, det där när man så gärna vill ringa och säga allt det lilla

till en enda, men inte kan.

<<<<<<< HEAD ======= >>>>>>> 7b8e8c7dcb6c569b000584cc581f6e5d33ae9fdd