Enter a title

New hair

IMG_0923.JPG
Jag har ju som ni alla vet klippt av mig allt mitt hår. Det sägs att man ska göra sånt när man går igenom jobbiga saker, sådär så att man kan börja om på nytt.
Nu känner jag mig fräsch och gla i 15 centimeter kortare hår som jag precis gjorde lite ljusare nu när allt annat blivit mörkt.
Tack Linda på Lintott som vanligt. Du är en klippa. <3

Advice

Hej hörrni,
Jag får mycket frågor på Twitter dagligen om jag kan ge råd om diverse saker. Allt ifrån hur man orkar vara stark till hur man får en kille att märka en till hur man sminkar sig. Så, jag tänkte att jag gärna ger er råd helt enkelt!
Skriv i kommentarerna så svarar jag i ett inlägg imorgon.
Puss,
M

Frida

Min fina fina vän Frida Söderlund som varit väldigt stöttande i detta skrev precis en reaktion och ett svar på mitt inlägg nedan. Det är verkligen sorg och smärta som gör någon stark, hon är en kvinna man ser upp till som så många redan gör.
Hon delade med sig av sitt onda såhär:

Jag minns hur det där kändes. Men jag behövde aldrig åka dit och se hur det förändrats. Jag behövde se dem gå.
Halva min familj, med kuddar under armarna, med så mycket av mig själv i de där kartongerna. Då var mitt rum allt jag hade. Så länge jag stängde in mig där kom inte kylan in. Men öppnade jag dörren såg jag rakt in i det där kala mörkret. Människor, möbler, minnen – allt borta. Och man låg vaken om nätterna med trycket över bröstet och undrade om det skrämde dem med. Om de också undrade om de skulle våga somna med tron att morgondagen var en annan.
Men det är sant som du säger. Man kan vara hemma i sig själv. Jag behövde komma dit då, du behöver stanna där idag. Inte för att det gör mindre ont egentligen, alls. Det bara är så. Tänker på dig. <3

Separation

Jag brukade komma hit när jag behövde andas. Nu kan jag inte andas här längre. Det finns ingen luft kvar, bara ett ljudlöst eko av alla minnen som passerat i dessa korridorer.
Jag minns hur det var när vi flyttade hit. En nybildad familj som snabbt fyllde upp hela huset med skratt, med värme. Jag minns min första natt i mitt nya rum. Hur jag stirrade runt mig där jag låg i min säng på varenda vrå för att känna in det, känna till det. Det var min plats, mitt gömställe ifrån resten av världen och jag älskade det så. Idag nästan tio år senare känns det som en främmande omgivning. Väggarna har samma färg men ljuset är inte detsamma. Jag hör inte längre mina syskons steg på våningen under mig, jag känner mig inte trygg.
För bara några veckor sen längtade jag hit hela tiden. Nu vill jag bara härifrån. Jag känner mig som en främling i mitt eget hem – kanske för att det inte längre står för det som det alltid tidigare gjort – familj, kärlek, värme.
Det är inte på grund av hösten det är så kallt här. Det är för att en person valde att det inte längre skulle vara allas vårt helt utan förvarning.
Livet ändrar riktning konstant. Det är inte alltid du själv som bestämmer det och det är inte alltid till det bättre. Folk kommer och går, det gör även vänner och vad du väljer att kalla för hem. Så länge du känner dig hemma i dig själv kommer det alltid att finnas en plats för dig oavsett vad som händer i din omvärld. Håll hårt i den du är, i dina egna och låt aldrig någon ta just det ifrån dig. Allt annat är sekundärt.
M

IMG_5041.JPG

I’m back

Nu är jag tillbaks. Fan vad skönt det ska bli. River av min återkomst ikväll men först detta: fina fina texter jag inspireras av. Alla av Christopher Poindexter.

IMG_4737-1.JPG

IMG_4736-0.JPG

IMG_4738-0.JPG

IMG_4739-0.JPG

IMG_4744.JPG

Calm the fuck down

Yes, I might call you honey but I call everyone honey.
Yes, I might tell you you are special but I tell people I appreciate every day that they are special.
Yes, I might write about love but that sure as shit doesn’t mean I’m in love with you.
If you feel affected that says more about you than it will ever do me.

M

Start looking, start listening

Sitter på min smartphone i lokaltrafiken och inser att jag inte tittat upp från den på 10 minuter. Runtomkring mig har människor kommit och gått – människor med spännande liv och intressanta rynkor och ärr som jag innan telefonens era brukade spendera min tid med att klura ut var dom kom ifrån. Istället har stirrat ner i ett virtuellt flöde av människor som lägger upp bilder på söta djur och diverse sönderfiltrerade bilder på sin sensommar.
När tappade vi intresset för varandra?
I takt med att tekniken växer så krymper vi. Allt vi är kan idag summeras i sociala nätverk. Vi spyr ut så mycket om oss själva på nätet att inte längre är tillräckligt intressanta att se i ögonen.
Tänk på det – hur vanlig syn är det inte att ett helt gäng vänner sitter bredvid varann och inte ens tittar eller lyssnar på varann? När lät vi det bli så?
Lägg ner telefonen, sluta överkonsumera sociala medier så mycket att det du vet om dina vänner är det dom delar med sig av på instagram och börja titta på folk i tunnelbanan. Verkligheten är fortfarande intressantare och viktigare.
M

Morning poem

You never noticed me the way I saw all of you
My lips never touched yours the way yours touched mine
Your hand on my chest never felt as electric as my hand on yours
They way it shivered down my spine when you whispered my name was never the same as when I screamed out yours at night

Now I’ll never miss you the way you suddenly can’t live without being in my life
Because I never took your heart for granted the way you did mine
-M

20140812-233549-84949242.jpg