fool(ed)

Det är så märkligt hur hjärnan funkar. Hur det lurar hjärtat till att värka efter något som egentligen aldrig funnits där från början. Jag vaknade upp imorse och sträcke mig efter någon som i min verkliga dröm bara låg där bredvid. Jag drömde hur han försiktigt tryckte upp sitt ansikte mot sidan av mitt. Hur jag blev varm av hans andetag. Det var så stillsamt, så viktigt. Det värsta är väl att det inte bara är en dröm om en fiktiv människa. Det är minnesbilder som precis när jag fått ur honom ur mitt huvud letar sig upp, sätter sig i filmspelaren och tvingar mig återuppleva hur det var då jag inte behövde vakna till att jag sträckte mig efter något som inte var där. Hur det var när hans varma andetag på min kind var kvar även när jag öppnade mina ögon.

Det är så elakt hur hjärnan funkar. Hur hjärtat alltid blir lurat.

/M

tumblr_inline_nuukuxi2K11typxiv_500

Enter a title

clocks

Alla mina klockor går ett flertal minuter före. Jag vet alltid vad klockan egentligen är och ändå kan jag inte förmå mig att ställa om dem.
Kanske är det så att jag trivs med att leva några minuter före alla andra; att det i de extra sekunderna finns rum för misstag och förseningar som i den verkliga tiden inte inträffar.
Kanske är det för att det organiserade kaoset jag lever i kräver mer tid än vad som per regel finns på ett dygn, än vad som finns under en livstid.
Kanske vilar det något vackert i att jag när jag tar mina sista andetag fått leva lite mer än vad jag tillåtits.

ALLA hjärtans dag

Det här är en märklig dag. En högtid om man är kär, men om ditt hjärta inte tillhör någon annans kan det däremot vara en dag då man blir påmind om sin ofta ofrivilliga ensamhet. Då man plötsligt ser par överallt och tvåsamheten står en upp i halsen medan man sträcker sig efter godiset och filten som inte delas med någon annan än ens bittra tankar.

Istället för att vara miserabel och känna sig ledsen borde man tänka om. Vi har en dag som ordagrant är till för att fira alla hjärtan. Är du verkligen säker på att det inte finns ett enda hjärta därute som du är tacksam för att det bultar? Finns det inte någons livsvikta muskel som är lika livsviktig för dig? Jo. Antagligen.

Så, istället för att begrava dig i mörka känslor kring att ingen håller om dig idag, ring upp din vän som alltid finns där för minsta lilla. Din mamma som älskar dig villkorslöst. Berätta för dom hur glad och tacksam du är för att du har fått en liten bit av deras hjärtan att bära i ditt.

 

Fira ALLA hjärtans dag. Fira alla hjärtan du får äran att ha nära, som är nära ditt. Fira ditt eget. Och var inte ledsen. Någon kommer snart göra allt för att få vara din denna dag och alla andra dagar, jag lovar.

Det som gör ont

Är att mina söndagar

Inte längre är insvepta i dig

Eller i täcket du bar som skydd

Inte heller i min bruna, mönstrade morgonrock

Där mitt hjärta rusade då du smekte mig sakta över

Allt jag är

20140713-165645-61005121.jpg

aldrig nog

Jag skrev precis en tweet och frågade om hur mina följare mår. Möts inom minuter av en våg med folk som säger att dom har ångest, mår dåligt, känner sig tomma. Låt oss prata lite om det.

Vi lever alla i någon illusion om att man är ensam om att känna sånt här. Att alla andra går runt och kvittrar bekymmerslöst medan man själv känner hur ångesten pulserar bakom en tillputsad fasad. Så går man runt med ett moln över huvudet medan alla andra värmer sig i solen. Men så är det inte.

Jag har den enorma turen (eller turen, har kämpat ihjäl mig för detta men mer om det en annan gång) att befinna mig i samma kretsar eller rum som några av Sveriges mest begåvade människor på olika sätt. Folk som lyckas ha karriär, familj, förhållande, lägenhet, snygga kläder, ett städat hem, en skarp hjärna. Men en sak som är gemensamt för alla är det som folk inte verkar tro drabbar dessa. Alla faller ibland. Alla känner sig otillräckliga. Oattraktiva. Inte smarta nog. Inte framgångsrika nog. Ibland samlar sig disken. Ibland skriker tvättkorgen efter maskinen. Ibland ligger täcket över en hela dagen i ren oförmåga att vara människa just den dagen. Jag är precis likadan. Och alla har ångest. På olika sätt, på olika nivåer, men alla har den.

Jag skulle djärvt vilja hävda att alla kreativa, drömmande, tänkande, intresserade människor har mörka tankar som ibland lägger sig som en hinna över allt man försöker åstadkomma. Man drunknar i kvicksand och man rör på sig för att inte fastna, men kommer bara djupare ner.

Det är då man måste stanna upp, och det är också här agnarna skiljer sig från vetet. Det är okej att tappa fotfästet för ett tag. Det är okej att känna att man inte räcker till. Men – i slutet av dagen är det en själv som bestämmer just hur tillräcklig man är. Tittar man på alla andra kommer man drunkna. Varför? För att du sitter inte på all information om hur deras liv egentligen är. Du vet ingenting. Så extremt nonchalant att anta att dessa ”alla andra” på något sätt inte har samma inre kamp som du. Fokusera på dig själv, dina egna mål, din grej som gör det värt att ta smällar ifrån livet för. Vet man inte vad det är får man stå ut tills man gör det. Så är det bara.

Alla är tillräckliga. Alla känner sig otillräckliga. Du väljer vilket du lever efter.

/M

people who choose to leave

Att göra slut med en familj

Man är en enhet fast man är olika. Man rör sig i takt med varann fast man går åt olika håll. Älskar varann, delar tak och portionerar ut sin trygghet så att den som behöver det just då vet om att det bakom ytterdörren man är en av de lyckliga att ha nyckel till finns möjlighet att tanka upp med allt man behöver för att själen ska vara mätt och belåten.

Sen stänger någon ner. Byter lås. Stannar upp rörelsen. Och allt faller.

När man är barn klarar man sig inte utan den. När man är ungdom föraktar man den. När man är vuxen uppskattar man den – familjen – som trots att man inte längre bor ihop finns inuti en runt hårt vadderade, trygga väggar, långt inne i hjärtat.

Har man otur så måste den slitas ut ur en, helt utan bedövning, och ingen hör dig skrika eller ser sig om när du töms på den trygghet du alltid burit med dig. Födelsedagar saknar viktiga gratulationer. Högtider saknar viktiga kramar. Allt för att någon valt att byta konstellation.

Detta hände mig nyss, och det kändes som en juridisk bodelning alltsammans utan någon som helst känsla. ”Du får dina barn, jag mina. Jag får huset där alla minnen sipprat ut genom de stora sekelskiftesfönsterna, du får hitta annat att rota dig i.” Titlarna ”bror” och ”syster” suddades ut och man blev spöken i varandras liv som man inte minns om man älskar eller tycker är smärtsam. Som man inte minns hur man ska närma sig.

Det är aldrig alla som får ta smällen. Det är aldrig alla som lyssnar till ekot av de som en gång bodde inom en.

Men jag har länge undrat vad det är som gör att jag nattetid vaknar av att det låter. Att det krampar långt inne i bröstet. Vad som ligger och skaver mot mina lungor och gör att jag kippar efter andan.

Den mest ofrivilliga separationen jag någonsin kommer att vara med om är ifrån de vars liv jag alltid burit i mitt, men som nu är främlingar som håller sitt avstånd.

Jag förstår plötsligt varför min astma aldrig blir bättre vilken medicin jag än tar. Mot detta finns inget botemedel.

– M

my most read entry

Detta är mitt mest lästa inlägg. Varje vecka, även fast bloggen varit inaktiv en längre tid läses detta inlägg så våldsamt många gånger. Varför vet jag inte, kanske för att det där som rör sig i huvudet när man ska sova är rätt lika för många. Här är det iallafall igen om man missat.

Skriver. Raderar. Skriver. Raderar. Röker ett par bloss. Skriver igen. Raderar. Igen.
Undrar varför djur jagar varandra. Nyser. Undrar varför mitt hjärta aldrig exploderat när jag nyst. Undrar om det är en myt att hjärtat kan explodera när man nyser. Undrar när mitt sår på tummen ska läka. Kollar telefonen. Undrar om jag kan få dödliga sjukdomar genom såret på min tumme. Undrar hur mycket bakterier som finns runtomkring mig. Kollar telefonen. Drar mig i skinnet. Dricker vatten för att hålla mig vaken för att kunna somna. Drar mig i skinnet. Undrar vad jag gjorde för exakt ett år sen. Känner mig lurad. Undrar om jag är väldigt stark eller väldigt svag. Undrar om jag är helt galen och att alla vet det. Undrar om folk vet så mycket egentligen. Skrattar.

Undrar vad alla i hela världen vet. Undrar vad man skulle känna om man visste vad alla vet. Kollar telefonen. Undrar vad som är själen. Undrar om djur har själ. Undrar om djur känner många känslor. Drar bort en bit nagel. Undrar varför just dessa hudceller dog. Undrar om de hade hudcellsbarn som blev ledsna när dem dog. Undrar om jag kommer dö snart. Minns att jag alltid trodde att jag skulle dö ung som yngre och då skulle man komma till Västerås för det sa Lotta på Bråkmakargatan. Tar mig för ansiktet. Konstaterar att jag är ett märkligt människobarn. Undrar om man kan beskriva mig som ”knölig” för det känns knöligt att vara jag fast på ett bra sätt. Bäddar in mig. Klär inte av mig. Släcker lampan. Blir rädd. Tänder lampan. Fryser. Skrattar åt att man kan tänka så mycket på precis ingenting och sen skriva om precis ingenting. Undrar om man någonsin kommer kunna spela upp allt man drömt på duk. Undrar om det inte är dags att sova nu. Ler för jag väljer att le.
Släcker. Igen.

we all feel it

Ett slag i bröstet.

Som att någon knöt sin näve och med all sin kraft slog igenom och förstorade det svarta hål som redan fanns inne i mig. Så kändes det idag när jag kraftlös och panikslagen sjönk ner bland mina sorterade tvätthögar och plötsligt blev så oerhört fylld av självtvivel att allt jag förmådde att göra var att låta tårarna rinna.

Det kommer oftast utan förvarning. Man lever sitt liv, låter dagen gå. Svarar på samtal, äter lunch, går en promenad hem på samma gata man gått i år. Allt är som det är. Sen händer det något. Ett snöre brister och en mörk ridå ramlar kraftfullt ner för ens ögon där man står. Är jag en dålig människa? Hatar alla mig? Är jag ful? Är jag oönskad? Är jag ensam? Har jag någon? Har jag ens mig själv? Så håller det på. Mantrat. Om och om igen tills det tagit sig in i blodomloppet och med det kaninbultande hjärtat giftat ner hela ens kropp. Men varför?

Jag ringde en av mina närmsta vänner. Berättar, skäms, men berättar. Och hon är tyst. Vi har känt varann så länge, hon och jag. Kan varann, känner till osäkerheter och styrkor. Efter ett tag berättar hon samma. Skäms, men berättar. Om hur hon som precis träffat en riktigt bra kille inte vill sova med honom jämt för att hon inte vill visa sig för honom, inte ens under täcket. Hur hon står framför spegeln, drar sig i skinnet och vill ut. Bort. Högtryckstvätta sig själv eller byta kropp helt.

Jag säger att hon ska vara stolt över sig själv. Glad över att hon träffat någon som verkligen tycker om henne. Att jag inte har det, att ingen riktigt visat intresse för mig på hela sommaren. Så blir hon tyst igen. Jag hör att hon tänker – att hon har tänkt. Så säger hon att jag flytt från det. Från varenda gång någon närmat sig mig, från att ens sätta mig i de situationerna då någon ens kan eller får närma sig mig. Gömmer mig bakom vänner, att jag är en vän. Så inser jag. Jag känner ju precis som henne. Att jag inte vågat för att jag inte vågar. Inte vågar ha någon i min bubbla där jag känner mig svullen och ful. Otillräcklig.

Jag har valt min ensamhet. Inte medvetetet, men jag är orsaken bakom den. Vi börjar skratta åt oss själva. Så jävla fåniga. Nu måste vi sluta. Jag reser mig upp, rättar till de nu skrynkliga lagren av tvätt på golvet. Andas.

Jag har valt min ensamhet, precis som hon. Precis som du. Och vi är inte ensamma.

I just had to write so here it is

”Blunda”, sa han. Jag gör som han säger. Det är något visst med att blunda på befallning – något som visar på en enorm tillit, som att falla rakt bak och bara veta att personen står bakom och tar emot.
Jag sluter mina ögon och han tar min hand i hans stora. Drar mig sakta mot sig så jag känner hans hjärtslag innanför det muskulösa, starka bröstet. Jag känner hur hans andetag tar sig ut ur hans lite fräkniga näsa, hur det kommer närmre mig. Han kysser mig långsamt på kinden – en kyss som får mig att dra mig för andan – och han viskar mjukt i mitt öra; jag älskar dig.
Jag öppnar mina ögon, lägger min hand på hans hjärta och säger att jag älskar honom med. Jag älskade honom så mycket att jag trodde att jag skulle smälta ihop till en pöl på golvet när han tog i mig. Jag älskade honom så att jag var säker på att jag saknade honom när han var bredvid. Jag minns att jag sa så till min mamma en gång när jag var mycket ung – att jag saknade henne så mycket även fast hon låg bredvid. Det är det starkaste sättet jag kan komma på att uttrycka den typ av storslagen kärlek.

Så vaknar jag upp av att jag fryser och försöker dra mig mot honom. Blundar och litar.
Plötsligt minns jag varför jag fryser. Plötsligt öppnar jag mina ögon och minns varför han inte längre är där.

M

IMG_1243.JPG