vila i frid

4/7 2016

Ta in dynorna och stäng altandörren, det känns som att det kommer bli regn”, sa mamma ikväll fast himmelen var klarblå. Jag gjorde som hon sa efter att ha gått ut och sett mig omkring ett tag. Det kändes liksom i vinden. Som att något snabbt skulle ändras. Som att något var på väg.

När jag var liten kom en man och hämtade mig på dagis, ibland med en utdragen plasttand, en piratlapp över ögat och en bandana. Han låtsades att vi var sjörövare som skulle fly ifrån något farligt, jag minns inte vad faran var. Jag minns bara hur vi susade fram på gatorna med taket på bilen nerdraget, hur han fick mig att känna mig så säker på den fiktiva flykt jag befann mig på med honom som var min fadersfigur utan att vara biologiskt kontrakterad till att vara något alls för mig.

Han blev sen pappa till min halvbror och trots att han nu hade ett eget barn att ta med på äventyr fick jag alltid vara med. Det gjordes inte skillnad på oss när vi var små, då när man behöver någon som allra mest. Någon som lär en om äventyr eller att äta saker man tycker är äckliga. Någon som lär en att skrubbsår inte är det farligaste man kan råka ut för. Som retas med ömhet.

För några dagar sen fick vi ett samtal om att han varit med i en allvarlig bilolycka. De sa att han skulle klara sig men att ryggen brutits och att det skulle ta mycket lång tid om ens alls att han skulle återfå känsel och motorik i allt från bröstet ner. Men de sa ju att han skulle klara sig. Att det skulle bli bra. Det var ju så att han inte hade en skråma i övrigt, inte ens ett litet skrubbsår.

Igår när min bror var på sjukhuset och hälsade på en skrattande man som precis fått veta att han möjligen skulle återfå rörelse inom ett år pratades vi vid i telefon. Han lät som en ändrad person. En som stirrat döden i vitögat och förstått det vitala i livet. En som ville vara bra, vara stark, vara närvarande. Vi kom överens om att jag skulle hälsa på sjukhuset i veckan, han skojade lite om något som vanligt och så var det inte mer än så.

Vi andades ut för att han kunde andas in.

Ikväll satt jag med fina vänner i kvällssolen och pratade om livet då jag fick ett nytt samtal. Ett som ansträngt bad mig komma hem. Ett som tyst snyftandes bad mig komma fort.

Döden är så plötslig. Så absolut. Den klyver de runtomkrings liv mitt itu och separerar denna fruktansvärda stund från resten av allt man är och har. En parentes i sylvasst svart.

Nu öser regnet ner runtom mig. Det visste vi på något sätt i oss, även fast himmelen var blå. Tyvärr var det mer än vädret som snabbt skulle ändras. Tyvärr svider det så otroligt i mig att det inte var det enda som var på väg.

Vila i frid

Edit:

Hej Flashback,

Jag har en halvbror, samma mamma. Detta rör hans pappa som jag är uppväxt med. Mamma träffade en annan man när jag var 12 som hade barn sen innan. Ett av dom är han ni undrar om. Nu vet ni. Kram på er 

Enter a title

Krönika 1 – han som spökade kvar

Jag blir aldrig påmind längre. I Stockholm har han nästan suddats ut. Ändå gör det och kommer alltid göra – om än lite lindrigare – ont på samma sätt och bränns precis på det ställe han sist kysste mig. 

För tre år sen var vi på semester exakt här, skyddade av fjällen, långt ner i dalen. Han drack varm choklad som han torkade av med tröjärmen, somnade i min famn i sitt fuktiga underställ. Hade rosiga, väderbitna kinder. Vi drack vin och hånglade på snöklädda bygator i för varma jackor.

Jag beslutade mig där och då att blotta det sista av mig jag inte tidigare visat eller sagt högt. Någonsin. För han var ju så kär i mig, han sa ju det, han såg ju på mig sådär så det kändes i hela mig, höll i mig som om jag vore en dyrbar vas – ömt men samtidigt hårt och stadigt.

Fast när han tittade bort från mig såg han något annat. När han skrek på mig av oro var det inte för att han var orolig över vad JAG var kapabel till. Han skämdes över att han bakom min rygg jagade uppmärksamhet som om en heroinist och komplimangerna var giftet som han ovärdigt var tvungen att spruta i sig för att fortsätta stå på benen. 

Samtidigt satt jag och såg på honom som om han skulle bli den enda jag någonsin såg på sådär igen.

Det är så konstigt hur man fastnar i någon. Hur man går runt och är en och helt plötsligt råkar man springa in i en annan som är en och vips så är man två som smälter ihop vid sidan. Hur man inte märker vidden av det förrän man måste separeras och gå itu och får ett hål. Hur det hålet låter av vinden som går igenom när man åker snabbt eller som susar tyst när man vissnar långsamt.

Man pratar gärna om tiden. Om hur den läker oss, tar oss sekund för sekund ifrån det onda på en resa där målet är att komma ut på andra sidan med ett knappt märkbart ärr. Men här, i dalen under fjället, spökar hans värme kvar än.

Så är det med kärlek. Den faller, som tårar eller som snö. Den gör att alla murar raseras oavsett vad dom är gjorda av.

Men den behöver inte alltid falla sönder. Om man bara vågar med någon annan så kanske man kan falla vackert och landa mjukt, tillsammans.

Krönika 2 – han, stormen

Det är natt igen och telefonen brinner i min hand. Den lurar ner mig i sig, öppnar sms-appen, får mig att skriva in hans namn i ”till”-raden och drar min hand mot meddelande-rutan. Runtomkring mig skålar folk, skrålar folk. Hånglar, skrattar, dansar, drar i mig, ska du inte dansa med oss, nej det ska jag inte. För mitt i havet och fylleslaget står jag – omringad av människor – men så oerhört ensam. Jag vet att jag är ensam för att jag kommit på att det är han som saknas. Att jag i stunderna han ger mig av sin tid känner rusningen av blod genom mina ådror. Hur jag kysser som att det varje gång mina läppar nuddar hans ska lämnas ett avtryck.

Hur allt annat känns blekt i jämförelse.

Jag går ut från klubben med mobilen i ett stadigt grepp. Vill inte missa om han ringer, inte för att han kommer det, men ändå. Jag kommer på mig själv med att hoppas att han drack för mycket på den där festen ikväll och därför i dimman minnas att min existens är himla behaglig för hans. Så är det inte. Inte ikväll heller. Jag tänder en cigg och försöker blåsa ut allt ur mina lungor men hans luft ligger ändå kvar här i. Så jag går vägen hem och tänker att berusningen någonstans ska dämpa ljudet av hur hans lite hesa, levda stämma för dagar sen formade meningar som ”var har du varit hela mitt liv” och ”jag vill veta allt om dig”. Istället blir det som bränsle till apparaturen i hjärnan ansvarig för att spela upp varenda stund man delat som en vackert regisserad konstfilm, där bara det vackra skratten och de fina samtalen låter sig höras. Där bara hans händer som drar mig emot sig och hans intensiva blick som når in och igenom mig får synas.

Natten har ett sätt att romantisera omständigheter och gömma det som inte är tillräckligt ljust för att övervinna mörkret. På så sätt glömmer man enkelt bort att man jagar någon som antingen bara vill jagas för den egoistiska vinningens skull, någon som har en som substitut när den andra inte svarar eller någon som faktiskt inte vågar ta sig an det den mycket väl förstår att man kan erbjuda. Det spelar egentligen ingen roll om man dejtat i några månader eller setts några gånger – man känner när det är någon som är bekväm nog att vilja stanna kvar i. Antingen ignorerar man det eller så vågar man prova vart det kan ta en. Jag gjorde det sistnämnda men jag var också den enda av oss. Det blir så självklart nu när ännu en helg gått förbi utan att han inte ens svarat på ett simpelt sms som nu är flera dagar över sitt bäst före-datum.

Jag kommer hem till min tomma, tysta lägenhet där jag inte brytt mig om att plocka upp nyckeln från när han sist kastade ner den i mitt brevinkast. Den representerar en kort stund då jag bestämde mig att jag ville ge någon en chans igen. Det var ju så länge sen sist någon ens fick hålla sig kvar efter andra gången man träffats. Nu ligger den där på golvet och påminner mig om att den inte kommer plockas upp av händerna som jag vill ha i mina. Kollar telefonen igen. Varför kan inte allt bara gå tillbaka till då han bara var någon i min periferi? Varför var jag tvungen att vara så nyfiken och nysta runt i hans mörka, molniga, trasiga men helt underbart genomborrande, fascinerande person? Han ville ju inte ens att jag skulle in där och peta. Han ville vara stängd. Varför var jag tvungen att ta mig förbi och få en inblick i vad som vaktades så? Är det därför jag nu blir nekad rätten till en sån simpel sak som att pussa på hans panna och badda om hans mörker?

Så inser jag. Jag hade också låst in mig. Stängt ner. Och åren har gått. Så kom han, och mot stormar som honom finns inga skydd. Jag lägger mig tillrätta i min för stora säng och blundar. Försöker blockera ut vinden som viskar allt han någonsin sagt – men jag kan inte göra mer än att vänta tills den lagt sig den med.

Krönika 3 – ickerelationernas epidemi

I ubern hem från en kille jag finner mig hos med jämna och korta mellanrum kom jag på mig själv. Han är härlig, smart, intressant och våldsamt rolig. Jag kanske skulle ta och hänga lite mer med honom, se vem han är fast ordentligt? Vi ses ju på barer innan klockan ens blivit midnatt och stirrar in i varandras ögon med märkbar kemi för utomstående åskådare. Var låser det sig då? Jag fick ett sms några minuter efter detta tanketåg passerat i vilket han ber om ursäkt för att han berättat för mig kvällen innan att han har känslor för mig. Att han inte borde ha sagt något för han är ju lite ”ur fas” från tjejen han dejtade sist och därför inte kan lova mig att han är redo för något seriöst, att han säger det nu så han inte ”sårar mig sen”.

 Det finns alltid någon eller några man pratar med när man i natten, då klubbens ljus tänds, står ensam kvar. En sån man smsar när dagen byter namn till söndag och man vill ha någon som kramar på en. Såna där man inte riktigt vet varför de just är ”såna där” – varför just den relationen bromsade och dog ut innan något knappt hade hunnit födas.

Jag syftar till alla dessa personer du har i din telefonbok som du egentligen gärna skulle dejta men av olika anledningar inte gör. Jag pratar om epidemin som spridit sig bland alla singelmänniskor där vi alla blivit så sjuka att vi bara spelar utan insatser – där vi lajvar förhållanden men helt konsekvenslöst och utan förpliktelser.

Jag pratar om icke-relationerna.

Undrades och ältandes har vi, kvinnor som män, läggning som läggning, diskuterat och funderat över varför vi står och stampar på samma plats med vissa personer. Varför man en kväll tillåts vara insläppt, nå högre och få värmas för att sen dagen därpå bli avhyst ut i kylan igen? Det här beteendet som sedan ursäktas från motparten med ”jag kan inte ha en relation just nu” eller ”det är väl bra att jag säger något nu så man inte kommer på det när det är försent?” Det här beteendet man faktiskt även själv slänger sig med?

 Jag ringde en tjejkompis och berättade om min icke-relationskilles ”hej-jag-gillar-dig-alltså-på-riktigt-verkligen”-tal och även då hans efterföljande sms. Jag läser upp hans ord, beredd att berätta hur gullig han är som deklarerar sin osäkerhet. Att han inte vill såra mig. Fast när hans ord blir mina, när jag högläser detta för min kloka vän, hejdar jag mig mitt i.

 Istället för att läsa upp resten av smset för min vän säger jag istället att han faktiskt inte alls sitter på en position rent känslomässigt i mitt liv där han kan såra mig, men något grandiost i honom och något naivt i mig låter honom känna sig stolt över att han gett mig en heads up för sin kommande, eventuella douche-ighet.

 Haha. Vänta lite nu. Springer vi alla alltså runt och förbehåller oss rätten att bestämma hur andra människor känner för oss? Har vi singelmänniskor någon masshybris om att alla vill bli tillsammans med oss, så pass mycket att vi måste gardera oss för eventuella jobbiga situationer innan de ens i närheten har tillåtits hända?

 Jag sväljer hårt när jag läser mina svar tillbaka som skrevs innan denna insikt hade hejdat dem. ”Klart vi bara kan hänga lite och se var det leder, det behöver väl inte bli en grej mer än så? Fattar att du är lite trasig från henne, helt lugnt. Vi kan väl ta en öl snart då som du sa?”

 Min vän skrattar till i telefonen eller min långa utläggning.

”Ja… Jäklar du. Jaha, så inga fler icke-relationer som bara dränerar oss på tid och känslor? Kan inte du skriva en krönika om detta så alla fattar att såna här personer måste bort?”

”Jo”, sa jag och raderade hans nummer.

Gör det du med.

Här gör du bästa ögonfransförlängningen i Stockholm

 
Nu börjar det bli dags för att göra sig sommarfin om man känner för det annars kan man skita fett i det och må jättebra ändå. Men jag mår iallafall jättebra av att ha snygga ögonfransar, för då skiter jag i att sminka mig men är ändå lite fixad. Jag hittade en franstjej som jag verkligen ÄLSKAR – mycket för att det första hon sa var ”jag är perfektionist och du ska gå runt med mitt varumärke på ditt ansikte så jag tar mitt arbete FETT seriöst” jag ba JAJAMEN, såld! 

Hon heter Dilli, har Instagram @beautybydilli, hemsida beautybydilli.se och eftersom du är my girl kan du skriva in koden MAJ när du bokar så får du 20% på alla behandlingar i maj OCH juni. 

Kör! Hon är bästa!

Puss

answers baby

För hundra år sen frågade ni mig frågor jag skulle besvara. Då det verkade bli problem med både mitt svarsinlägg och med att kommentera på det inlägget fick jag även frågor via mail och twitter, så tar upp dessa senare så det inte blir för jobbigt att läsa.

Var är dina silvriga sneakers från? DÖSNYGGA!

Tack! Från H&M. Du hittar dom här!

Hur fick du ditt jobb på chic och hur kom du från början in i den branschen?

Ja du. Egentligen är jag som ni märker värdelös på att blogga men ganska så bra på att skriva. Så jag pratade med min fina fina vän Carro som är chefredaktör på CHIC som var taggad på att jag skulle börja skriva krönikor. Det är en jävla ära. Sen har jag svårt med att blogga men det är för att jag inte vet hur fan man gör och vad folk vill läsa även fast jag jobbar med sånt här. Så egentligen så är väl mitt råd att öva jävligt mycket på att skriva och/eller blogga och prata med folk som gör det så du kan komma in på så sätt. Det är fan så mycket svårare än vad man tror.

Nämn några på twitter du skulle känna igen om du såg irl! (alltså inte folk du redan känner tho haha!)

Jag kan nog namnge och peka ut över 300 stycken. När jag jobbade med Fooo kunde jag säkert 500 namn. Jag läser det ni skriver, ser er hela tiden. Har aldrig tappat den grejen. Jag följer fortfarande en så enorm del av dessa tjejers liv. Jag kan mycket mer om er än vad ni tror, haha!

Hur haffar man upp Michaela på bästa och enklaste sätt?

Man är härlig. Rolig, snabbtänkt och varm. Jag gillar killar som inte är rädda för att prata och fråga!

Vilka är dina bästa vänner?

Jag har många bekanta men jävligt få nära. Men mina närmsta är Daniel, Zara, Linn, Axel, Ophelia, Victoria, min lillebror och Vendela.

Hej Michaela! Hur mår du? Hur är livet? Vad är det första du kommer att tänka på när du hör ordet ”kärlek”, och ordet ”vänskap”?

Heje! Förkyld som fan, men bra. Hur mår du? Hmm. Kärlek är ett så stort ord. Men jag tänker på tillit. Samma med vänskap. Tycker att tillit är så himla viktigt – att veta att man har människor. Att dom har en. Det finns inget vackrare i hela världen än när två människor älskar varann utan rädsla. Man måste våga lita på folk för att folk ska lita på en tillbaks. Ibland kommer det göra så sjukt ont, men oftast blir det bara himla vackert.

Vad i helskotta gör man för att få tag på sin crush och vad gör man med obesvarad kärlek? Kram på dig

Åh, så svår grej. Sån jobbig och fängslande känsla. Jag vill hävda att man inte ska syssla med relationer som inte ger en något – exempelvis en sådan där man ger sig själv till någon som inte vill ta emot det. Du är bättre än så. Värd mer än så. Hitta någon som uppskattar dig istället och våga visa att du gillar den personen! Dom kanske inte har en aning.

Vad är det viktigaste i livet anser du?

Att vara lycklig. Att göra människor som gör dig lycklig, lyckliga. Pengar, skönhet, status, makt, allt sånt är ingenting i slutet av dagen. Känns det inte rätt i magen spelar inget annat någon roll. Viktigaste är att man lägger ner massor av tid på sin familj, vad det nu är för några, och sina vänner. Och sig själv! Något jag lärde mig alldeles för sent.

Hur skulle du vilja spendera de kommande 20 åren? Kram!

Jag vill uppleva världen. Se saker, se andra människor, höra om andras liv, om andra kulturer. Det kan låt klyschigt men jag vill inte dö och känna att jag aldrig såg mig omvärld utan bara mig själv och min närmsta omvärld. Jag tror att man blir snällare och mer ödmjuk när man träffar massa olika typer av människor. Gör det mesta av tiden vi får!

 

Hoppas jag svarat ordentligt. Nu ska jag packa för att snart åka till New York över helgen. xx

se

Skärmavbild 2016-02-24 kl. 02.12.11

flykt/utflykt

Jag tänker mycket på varför jag vill iväg hela tiden. Varför jag vill röra mig, se mer, se annat, se bortom. Jag är inte längre obekväm i mig själv – men det skaver ändå när jag står still för länge. Är det att jag är en sökare? Vad är det jag letar efter? Känner inte att jag akut måste hitta något eller någon, ändå snurrar det i huvudet tills dess att jag är så långt ifrån allt det där som är vardag att det stänger av ett tag och jag kan få ro.

Då brukar jag komma på. Det är ju inte så att jag vill fly. Jag måste bara rasta mig själv på utflykter, långt långt bort, så jag kommer på att jag vill fly tillbaks. Så jag kommer på att allt är okej.

Skärmavbild 2016-02-24 kl. 01.37.54

mirrored

Ibland kan jag bli så ängslig över livet.
Inte livet som det är, här och nu rakt uppochner, utan det faktum att jag har så många år kvar att fylla av massa substans. Massa lådor att checka av. Massa platser att se, känslor att känna. Det gör mig ängslig att jag inte vet hur jag ska föra mig snyggt och värdigt igenom det. Att jag en dag ska vara så pass fylld av substans och år att jag ska luta mig tillbaks och njuta av att vara på andra sidan av vad jag är nu.

Jag kan också bli så lycklig. Så lycklig över att ha så många år kvar att fylla av känslor, av platser. Av precis det som jag väljer att fylla det med.
Det gör mig lycklig att jag inte vet hur jag ska föra mig snyggt och värdigt igenom det, men att jag vet att jag en dag kommer luta mig tillbaks och le över hur fint det var att få resa från ena sidan livet till den andra.

“I do not believe in taking the right decision, I take a decision and make it right.”