Minnen av en kärlek som varit

Jag minns att jag stod i mitt badrum och stirrade på hans tandborste. Jag hade lagt allt annat som var hans i en stor svart sopsäck och stoppat in den i min allra djupaste garderob efter att jag lämnade honom. Jackan jag köpte honom så han skulle hålla sin starka kropp varm då vintern kom. De handgjorda läderskorna jag köpte för att han skulle vara ännu finare då våren var här. T-shirten från hans favoritmärke han skulle ha på vår sommarsemester. Även om allt det nu låg utom synhåll skrek mina väggar om hans närvarande frånvaro. Vi hade bott här tillsammans länge. Upplevt så mycket. Jag rev ner bokhyllan han monterade upp efter ett gräl. Slängde sängkläderna vi delat så många nätter i. Målade om, köpte nya möbler, raderade honom bit för bit från den lägenhet jag var tvungen att andas kvar i där luften ännu låg tjock kring mig. Det var bara det att den där tandborsten var något jag inte förmådde mig att göra mig fri ifrån. Den sista fossilen av en kärlek som varit.

Folk frågar mig ofta då de kommer hem till mig varför jag har så mycket småsaker hemma – små böcker, texter, prydnadshistorier framme. Jag vill se det som att det är mitt bibliotek, mitt arkiv av minnen av människor och stunder som varit. Jag älskar tanken av att allt inte helt och håller tillhör mig – att det lever bitar i varje sak, en kort sekvens av en tid med en person som funnits eller finns. Du ser en inramad affisch, jag ser en vårkväll med en vän med vin och stulna, ihoprullade posters under armen. Du ser en torkad blomma, jag ser en kille som gick i sommarnatten med en knyckt ros i handen påväg för att kyssa mig.

Till slut slängde jag den där tandborsten. Minnet av honom var bara sorgligt och surt.

Nu står det en ny där hans en gång stod. En jag inte vet vad den betyder för mig riktigt. Vars ägare försiktigt håller om mig då och då. Jag gillar tanken av att den inte bär en betydelse än, att den inte är laddad.

Jag tittar på den och ler över att det är det enda föremålet i mitt hem jag inte är säker på. Jag glädjer mig över att den fortfarande går att slänga.

Enter a title

sjuk grej

Var inne på Pinterest och såg en text jag verkligen kände igen. Typ jättemånga gånger har den blivit pinnad, skriven i olika typsnitt och hej och hå. Jag kände igen den liksom inne i mig och ba…. fast vänta här nu. Jag har väl skrivit denna? Såklart är det någon annan som har länkat in sig själv som källa vilket är skitsamma pga blir bara smickrad egentligen, men efter en stunds googlande insåg jag att det fan visst är jag som skrivit. Så, inte för att claima men för att påminna, från Michaela år 2014, ett par sanningens ord som behövs mer nu än någonsin:

När jag inte längre ringer honom

Det är en underlig sak, detta med att efter så lång tid komma ihåg igen hur det känns när man har så många ord. Saker att säga. Grejer jag vill berätta, roliga småsaker som hänt som jag vill dela med mig av till dig.

Istället ligger allt i drivor, i trassel inuti mig, och sakta förlorar sin mening.

Jag hade glömt hur det känns bara, det där när man så gärna vill ringa och säga allt det lilla

till en enda, men inte kan.

Fortsätt

Jag fick ett meddelande på instagram av en tjej som berättade för mig att hon läser mina texter för att hon precis blivit dumpad. Att de får henne att må lite bättre. För fan vad man mår då.

Jag minns hur det var att lämna. Att bli lämnad. Det är samma grund, samma smärta.

Man måste sätta sig i sitt hjärta, dela upp vad som är sitt och vad som är den andras. Man måste gråtandes lägga deras i högar som man skär sig på när lådorna av ord och minnen fort måste stängas, tejpas igen och försvinna ur en. Man måste delas på mitten, riva av det försiktigt som ett papper men helst snabbt som ett plåster.

Man måste lära sig att vara en, ett enda, med hål i sidan och ett dåligt möblerat hjärta.

Men älskade ni. En sak ska jag lära er om tid. Den går, vare sig man vill eller inte, och plötsligt är man okej igen och vill smälta ihop med någon annan, någon ny, någon bättre. Någon bäst.

Det är det som är det finurliga med hjärtat. Det fylls upp och töms ut. Går sönder om och om igen. Blir halvt. Men det kommer aldrig ge upp kampen om att bli helt med hjälp av någon annans halva. Och det kan du inte ro för.

Fear and flowers

Jag kan liksom inte andas. Det känns som det är något i vägen, något nytt, som jag inte vet vad man gör av. Det känns inte som något dåligt. Kanske som något skrämmande, visst, men också som något vackert. Något som blommar.

Det gör ont att växa, det gör ont när det växer.

Men jag måste låta det, måste hålla ut, för han som planterat blommor

i hela mig.

Jag bär det i mitt

Jag minns första gången jag kände saknad. Jag var fem år och satt på min favoritplats i den röda soffan med konstiga krumelurer på, tätt intill min nyss hemkomna mamma. Jag klamrade mig fast i hennes arm som om jag skulle falla ner från jorden om jag inte tog i, om jag inte kramade om och begravde mitt ansikte i hålet mellan hennes nyckelben och bröst som kändes som att det var gjutet för mig. Det kändes som om gift pulserade ut i min kropp med varje hårt bultande slag i mitt kaninhjärta. Jag blundade så hårt att det började dåna i mina öron, så hårt att min hals stängdes till och jag inte fick luft. Hon satt ju där bredvid mig, precis så nära som det bara går, men ändå saknade jag henne så oerhört. Detta var även första gången jag kände riktig kärlek – då jag för första gången älskade någon så starkt att jag saknade den, även fast jag andades in det hon andades ut.

Mamma tog mina fastsvetsade händer och förde dom stillsamt in under hennes.

– Älskling, en sak ska du veta. Jag har burit dig i mig enda sen du var liten som en knappnål och jag har aldrig slutat.

– Vad menar du?

Hon tog ett lugnande grepp om båda mina händer i ena handen och smekte mitt hår med den andra.

– Jag menar att människor som man verkligen älskar bor i en.

Hon pekade mot sitt hjärta.

– Där inne bor en liten bit av dig. Jag bär den med mig vart jag än går. Du behöver aldrig sakna mig, för jag bor i ditt med.

Och sen dess kan jag aldrig sluta tro på sådan kärlek. Sedan dess vet jag om att man måste sakna för att älska.

Så det bränns

Idag saknar jag honom så jag nästan kvävs. Min lillebror. Min lilla bror.

Jag tappar det ibland, såhär som nu. Jag hör något som påminner mig om honom, ser någon bild på när allt var som det ska. Det bara brister, som en enorm ridå framför mina ögon, och jag inser. Jag inser att han är på andra sidan av den ridån och att det inte finns något i världen jag möjligen kan göra för att ändra på det.

Jag minns natten när han fyllde 17 år och jag och några av mina kompisar satt på vår terass hemma och gjorde märkliga drinkar till honom. Det var konstigt blandad sprit i fel glas med inlagda ananasringar och gamla tomtebloss i och runt. Vi skrattade och han drack glatt upp en efter en tills det ljusnade och vi alla tystnade. Tittade på när naturen väcktes. Sa fina saker till varann. Sen la vi oss med varma, mjuka känslor i våra kroppar.

Jag tänker på hur det är så omöjligt för mig att ta in att den där känslan, den mjuka varma känslan som jag bara kunde få av min mjuka, varma bror, lilla lilla bror, inte kommer komma tillbaka. Jag tänker på hur det ska gå till att leva med det.

I juli är det tre år sen den natten med tomteblossen och skratten.

I augusti är det ett år sen han slutade finnas till.

Idag brinner det av saknad i hela mig.

Jag blir så arg på tiden. Jag vill springa bakåt, springa in i sommaren alla de år den varit med dig. Sätta mig tillrätta bredvid dig. Ta ett kärleksfullt grepp om din hand. Ge dig en kram. Känna doften av ditt solvarma hår och ge dig en puss på din rosiga kind. Jag vill berätta för dig hur lycklig du gör mig, här i solen, där vi bara är. Där vi bara lever och skrattar. Jag vill känna hur din hand klämmer tillbaks omedvetet av kärlek. 

Jag vill springa bakåt till när du var en liten kille med för stora hörlurar slumrandes bredvid mig i soffan. Höra dina andetag mellan vindbrisarna utanför fönstret där allt annat är i rörelse medan allt står still här inne. 

Jag vill stå still i din dörröppning och se på dig medan du berättar för mig om din kväll. Höra dig berätta om saker som gör dig varm, gör dig glad. Jag vill bara tas tillbaka till alla de små stunder i livet där jag bara har fått vara med i ditt. 

Jag är så arg William. På tiden. Att den inte stannar upp, att den inte tillåter mig spola tillbaks den. Att den tvingar mig att om några timmar istället se våra bröder rödgråtna i sina nya matchande kostymer de hatade att prova ut. Jag hatar tiden för att jag kan inte få en droppe till av den med dig. 

Ändå går den framåt medan jag håller mig fast med allt jag har. 

För William, för evigt


Jag sitter i ett rum fullt av sorgebuketter. Luften är slut fast alla fönster är öppna. Det har hunnit bli höst utanför utan att jag upplevt övergången och jag minns knappt sommaren som varit. Det känns som om det varit en varm mardröm där varje dag gått ut på att klara sig till natten som bara kommit bärandes med fler mardrömmar. Kroppen reagerar klumpigt. Händerna skakar, benen känns som säckar. Ögonen vill bara stängas, försöka vakna till en annan verklighet där detta aldrig hänt. Men det har hänt. Det är såhär pass jävligt. 
Efter begravningen i fredags körde William hem mig, märkbart tagen av förlusten jag och min ”riktiga” bror precis känt. Märkbart orolig över att vi kunde bli så ledsna. Att vi kunde gråta sådär med hela kroppen. Han tröstade så fint. Han var så mjuk och liten, sådär som han alltid blev i min närvaro. En numera lång kille med hår på bröstet som blev som den där lilla ungen jag kliat i håret till sömns så många gånger. Jag älskade det så, att jag hade den effekten på honom. Att jag, oavsett situation, alltid kunde känna att han hade den rena tilliten till mig. 
Ingenting kan någonsin fungera som förklaring för den smärtan som blivit av det enorma hål i mitt hjärta som gapar så tomt efter honom. Det är bedövande. Det gör så ont att det inte känns alls. 
Jag tänker mycket på hans vänner. Tänker på alla han berört. På hur vi alla delar den där ekande tomheten nu, delar den där ilskan över hur orättvist det kan vara att finnas till i en värld där de man älskar slutar finnas med en. 

Jag försöker hålla mig stark för den lilla kille som blev så orolig över min sorg. Även om den är så enorm för honom. 

<<<<<<< HEAD ======= >>>>>>> 7b8e8c7dcb6c569b000584cc581f6e5d33ae9fdd