Det finaste och enklaste

 Fan vad jag försökt skriva om det. Försökt konkretisera det. Men kärlek finns inte till för att vara begränsad till saker som går att skrivas eller sägas. Det pulserar och sköljer över en på det renaste och enklaste av sätt. Det slog mig där – i eftermiddags, på en restaurang när jag såg in i hans ögon på håll och allt plötsligt bara föll på plats medan jag föll ännu mer för honom.

Enter a title

Rädda Barnen

Jo men hej!

såhär:

Just nu pågår den värsta hungerkatastrofen på 70 år i östra Afrika. Närmare 20 miljoner människor hotas av svält. Rädda Barnen finns på plats och delar ut mat och vatten, sätter upp mobila vårdcentraler och ser till att barn som drabbats akut av undernäring får behandling.

Jag ville gärna bidra med något till deras auktion men visste inte riktigt vad jag hade att erbjuda förutom att skriva något fint som man får välja själv vad det ska handla om på en sån här tavla och ge till dig mot att du budar, alltså skänker pengar oavkortat, till deras arbete. Jag skriver, du bestämmer om det ska handla om kärlek eller sorg eller någon speciell person eller vad som.

Släng skiten sen om du vill men buda iallafall du som kan så vi samlar ihop en slant.
Var med och se till att de kan fortsätta detta. Var med och rädda liv. Gå in och buda på min auktion HÄÄÄÄÄR!

ett år

Igår kväll bad mamma mig ta in dynorna då det började regna från ingenstans. Jag slogs av ironin i hur den meningen gjorde mig livrädd, för sist hon sa den ändrades mitt liv helt. Idag för ett år sen förlorade jag min styvfar. Jag skrev då detta nedan som jag idag vill dela med mig av igen, till er men också till mig själv. Dagen då livet skulle bli något annat.

4/7 2016

Ta in dynorna och stäng altandörren, det känns som att det kommer bli regn”, sa mamma ikväll fast himmelen var klarblå. Jag gjorde som hon sa efter att ha gått ut och sett mig omkring ett tag. Det kändes liksom i vinden. Som att något snabbt skulle ändras. Som att något var på väg.

När jag var liten kom en man och hämtade mig på dagis, ibland med en utdragen plasttand, en piratlapp över ögat och en bandana. Han låtsades att vi var sjörövare som skulle fly ifrån något farligt, jag minns inte vad faran var. Jag minns bara hur vi susade fram på gatorna med taket på bilen nerdraget, hur han fick mig att känna mig så säker på den fiktiva flykt jag befann mig på med honom som var min fadersfigur utan att vara biologiskt kontrakterad till att vara något alls för mig.

Han blev sen pappa till min halvbror och trots att han nu hade ett eget barn att ta med på äventyr fick jag alltid vara med. Det gjordes inte skillnad på oss när vi var små, då när man behöver någon som allra mest. Någon som lär en om äventyr eller att äta saker man tycker är äckliga. Någon som lär en att skrubbsår inte är det farligaste man kan råka ut för. Som retas med ömhet.

För några dagar sen fick vi ett samtal om att han varit med i en allvarlig bilolycka. De sa att han skulle klara sig men att ryggen brutits och att det skulle ta mycket lång tid om ens alls att han skulle återfå känsel och motorik i allt från bröstet ner. Men de sa ju att han skulle klara sig. Att det skulle bli bra. Det var ju så att han inte hade en skråma i övrigt, inte ens ett litet skrubbsår.

Igår när min bror var på sjukhuset och hälsade på en skrattande man som precis fått veta att han möjligen skulle återfå rörelse inom ett år pratades vi vid i telefon. Han lät som en ändrad person. En som stirrat döden i vitögat och förstått det vitala i livet. En som ville vara bra, vara stark, vara närvarande. Vi kom överens om att jag skulle hälsa på sjukhuset i veckan, han skojade lite om något som vanligt och så var det inte mer än så.

Vi andades ut för att han kunde andas in.

Ikväll satt jag med fina vänner i kvällssolen och pratade om livet då jag fick ett nytt samtal. Ett som ansträngt bad mig komma hem. Ett som tyst snyftandes bad mig komma fort.

Döden är så plötslig. Så absolut. Den klyver de runtomkrings liv mitt itu och separerar denna fruktansvärda stund från resten av allt man är och har. En parentes i sylvasst svart.

Nu öser regnet ner runtom mig. Det visste vi på något sätt i oss, även fast himmelen var blå. Tyvärr var det mer än vädret som snabbt skulle ändras. Tyvärr svider det så otroligt i mig att det inte var det enda som var på väg.

Vila i frid

Allt jag kan tänka är…

…snälla ligg inte med någon annan

….snälla hitta inte en annan

…snälla lägg inte dina känslor hos någon annan

Så som i himmelen

Ikväll brann himmelen.

Ibland tänker jag att vi är lika. Att vi gråter samtidigt, är molniga samtidigt.

Ibland tänker jag att himmelen bestämmer hur jag mår. Att jag gråter när den vill, är varm när den vill.

Oavsett vad så brann vi båda så rött ikväll att folk stannade till, tittade mot oss och undrade vad som egentligen stod på.

Lite strul

Hej!

Jag har haft en helt sjuk helg. Livets bröllop och SPA i Falkenberg. Har bloggat från mobilen men det verkar vara så att jag inte lyckats få iväg det…. Typiskt. Ska precis åka ifrån Falkenberg och köra 50 (!!!!!) mil nu…. Så jag får pilla med datorn när jag kommer hem. Tills dess, kan inte ni snälla kommentera på detta med vad ni vill läsa om/vad ni vill se? Jag skulle bli så himla glad då.

Okej hörs snart med bildbomb!!

KRAM HEJ

På perrongen

Det är söndag, och runtomkring mig står par tätt omslingrade och viskar hejdå medan deras hjärtan brister i takt till sekunderna som tickar mot deras avsked.

En tjej med en resväska full av kläder som fortfarande doftar som honom gråter tyst. Han smeker försiktigt bort tårarna från hennes kind och lägger sin sorgsträckade panna mot hennes. ”Vi ses om några veckor igen”. Allt sker så försiktigt, de viskar som de är gjorda av tunt glas som när som helst kan gå sönder. Som papper som kan fatta eld när som helst.

Hon håller i, håller om och vet att samtidigt som tåget rullar in på perrongen måste hon slita sig loss, gå itu, brinna upp och inte bli riktigt hel förrän hon är tillbaks på den här perrongen igen.

Avsked är vackert, men bara på håll.

<<<<<<< HEAD ======= >>>>>>> 7b8e8c7dcb6c569b000584cc581f6e5d33ae9fdd