Krönika – när hjärtat krossas över telefon

Det var två saker som sprang runt i mitt huvud och nystade ihop sig som en boll av garn när han sa att han inte var kär tillbaka.

Den ena, den som blixtrade till hela vägen genom mig och fick mitt hjärta att krossas som en glasruta vid en explosion, var; ”Hur ska jag spendera de nästkommande minuterna av detta samtal som kommer bli mitt sista med människan som lever så mycket i mig? Hur tar jag avsked av något som kommer stanna kvar så i min kropp?” Jag fick hålla mitt starkaste i telefonen för att inte kasta den i Östersjöns mörka vatten. Jag fick blunda och svälja mitt hårdaste för att inte skrika rakt ut.

Han, som annars är mjuk och len i rösten när den möter min, lät kall och bortkopplad. Han, som annars brukar berätta om hur glad jag gör honom, mumlade något kort om att han inte kunde. Om att det inte berodde på mig.

Den andra, den som smög sig på bakifrån och kom mycket långsammare, var rösten som sa ”jag sa ju att du inte skulle låta dig själv bli kär igen”. Den röst som varit där i tre år, den röst som påminde mig om hur ont det gjorde sist då jag tvingades att göra slut fast jag var kär. Hur den delen av mig aldrig riktigt läkte förrän flera år efteråt. Men så var det nu iallafall, nu hade jag sagt det högt, erkänt det för mig själv och i samma veva också för honom. Och trots sättet han annars såg på mig, trots det mjuka och lena i rösten, så sa han på sitt bortkopplade sätt att jag var ensam i den känslan.

Där, där som den stenbeklädda kajen mötte det mörka vattnet, fick mitt hjärta sig en alldeles sprillans ny liten spricka. En spricka som med tiden blev ett ärr av en kärlek som aldrig fick bli.

Enter a title

Krönika 7 – att möta det som bränns

Denna skrevs i mars sista veckor och publicerades i senaste numret av Veckorevyn.

Det är något visst med våren. Naturen tar oss i hand och säger åt oss att blomma ut, vi med, vi som så länge nu varit stängda och låsta. Vi har frusit så långt in i oss att tiden nästan stannat bakom lagren av kläder vi omslutit oss i. Det sker något nu. Försiktigt skakar vi av oss. Vi vaknar till, börjar se oss om igen. Vi andas ut. Vi börjar om.

Efter en vinter av dåliga vanor och för mycket festande bestämde jag mig för att gå på detox. Ingen hej-jag-tänkte-dricka-lite-fruktjuice-och-bli-smal-detox, utan en som är som en högtryckstvätt från insidan och ut. Med värmen kom en känsla, en påminnelse om ett trögflytande lager av något som legat strax innanför huden i månader. Det kändes som ett pulserande kretslopp av ångest och giftiga saker som jag nästan kunde ta på, men inte klä av mig. Jag stod inte ut, så jag blandade snällt min renande dryck och längtade tills det skulle sluta flyta och pulsera runt saker som gjorde mig tung och trött.

Jag drack min cleanse och dagarna gick. Om nätterna låg jag vaken och tänkte på tiden som varit. Fingrade försiktigt igenom katalogen i hjärnan över män, vänner, över situationer. Man hinner vara med om så mycket som man aldrig hinner fundera över, det märkte jag av mer än någonsin då jag insåg hur mycket av allt som kändes fel när jag nu var tom på annat. Man lägger så mycket åt sidan i förhoppningen om att det ska försvinna någonstans. Man tänker att, jag tar det sen, eller, om jag bara försöker gömma mina känslor så går det enklare att glömma. Men du förstår, allt tar vägen någonstans. Allt sprids till en början ut och stannar obemärkt i hörn av dig du inte tänker fanns. Till slut måste dock allt samlas.

Och man inser. Man kan inte fly. Man måste möta det där som skaver, man måste göra sig av med de som tar mer än de ger. Man måste rensa ut de människor som även i dess frånvaro lever kvar på ett giftigt och trögflytande sätt, strax under huden, som man inte kan få ut av att dricka rensande dryck. Problemet, eller merparten av det, ligger inte det man stoppat i sig. Det ligger snarare i vilka man bär i sig. I den ångest de lämnar kvar. I det gift som lever under ytan av deras ord eller tystnad.

Vi alla har såna. Människor som vaggar en i falsk trygghet, personer du vill ha kärlek av men som aldrig riktigt ger det tillbaka, utbytesfattiga relationer, människor vi hjälper utan att någonsin få ett tack. Människor vi ser men som inte ser oss. Det är dem som är det riktiga giftet. Det är dem som måste detoxas bort.

Jag drack min sista dagsranson av min cleanse och gjorde en lista över personer som måste bort. Killar som bara står och stampar, kompisar som inte är förmögna att bete sig som de bör. Dessa människor är nu ur mig. De är kvar i vintern, kvar i kylan där inget ännu blommat.

Inget lager är kvar i mig. Inget skaver där under huden. Jag andas in den varma luften när jag med lätta steg går mot de jag faktiskt älskar och vill bära kvar. När var det sist du rensade? För du vet, det är något visst med våren. Det är nu du kan skaka av dig, vakna till och se dig om. Det är nu det är dags att andas ut. Det är nu det är dags att börja om.

Krönika 8 – när kärlek blev ett spel

Jag gick i fjärde klass och hela magen bubblade. Killen jag var kär i, Marcus, hade nämligen kommit fram till mig på rasten och sagt att han tyckte att jag var söt. Jag svarade generat att han minsann var ännu sötare. Han log och jag hade fyrverkerier som smällde av i bröstkorgen innanför min kortklippta Spice Girls-tröja. I slutet av dagen låg det en lapp i min gympapåse där Marcus skrivit och frågat chans med röd penna och två ditritade lådor, en för ja och en för nej. Jag kryssade i den för ”ja” och gav den till honom direkt i handen. Han gav mig en puss och det var hela historien om hur jag blev tillsammans med min första pojkvän. 

Sen hände det något när jag kom upp mig i ålder. Det pratades sällan om kärlek och relationer utan att också samtidigt nämna ordet ”spel”. Spela cool, spela spelet. Playa folk. Aldrig kunde jag riktigt förstå poängen med det, men jag följde strömmen ändå. Spelade med. Helt utan att någonsin veta om jag vann eller förlorade. Att spela betydde att gömma undan stora delar av mig själv och mina känslor för att verka sval och obrydd men kunde också innebära att det var det enda sättet att få den man ville ha. Såhär har vi hållit på allihop, skalat av oss själva för att passa in i rollen – och såhär håller vi fortfarande på trots att vi är äldre och således borde lämnat detta beteende tillsammans med allt annat märkligt tonårstjafs. 

Jag träffade en kille för ett tag sen jag tyckte hade potential till att bli något bra. Våra samtal var roliga och intressanta. Våra blickar genomborrande och ärliga. Han sa att jag fick honom att känna sig sårbar. Att han visste att han inte kunde spela några spel med mig och att det var härligt. Jag visste att jag nådde honom, djupt in där inne, men också att det gjorde honom lite obekväm. Ändå fortsatte jag vara precis som jag är i tron om att han förstod att det som är äkta också är det som är bäst.

I min värld är det viktigt att säga fina saker om man tycker fina saker om någon. Att ge lite av sig själv i förhoppningen om att det får den andra människan att bli bekväm nog att göra samma sak. Så håller man på sådär en tid – ger lite mer och lite till – tills man gett så mycket till varandra att man vill fortsätta stanna kvar där i. Det visade sig dock att jag kanske skulle ha hållit mig till reglerna denna gång ändå. Stängt ner impulsen att skriva att han är fin och istället fråga ytliga frågor för att sen låta det gå något dygn innan nästa sms svarades på. Det kanske hade varit så jag hade vunnit.

För ni förstår, någonstans mellan att fråga chans och att bli någorlunda vuxen bygger vi en labyrint kring känslor och kärlek med spelregler så avancerade att ingen längre vet vad det är som gäller. Vi väljer att hellre irra runt inne i labyrinten eftersom att det som väntar när vi kommer ut känns som en ny och skräckinjagande utmaning, så vi håller hellre tillbaka när någon träffar oss rakt i hjärtat.

Kärlek kan inte handla om att vi ska spela varandra, att vi ska frukta varandra. Kärlek måste handla om att vi ska våga ge ifrån oss själva så att vi kan bli älskade för de vi är. Om du bara backar bakåt till när du stod med hjärtat i handen på en skolgård där regler inte ännu fanns kommer du minnas vad det är jag menar.

Det är dags att sluta spela. Det är dags att gå ut ur labyrinten.

Krönika 5 – en sådan dag idag

Det är en sådan dag idag. Det går inte riktigt ihop med hur jag i övrigt ser på mig själv och livet – där någon slags avslappnad inställning till allt runtom gör att jag kan valsa på ganska obekymrat så länge jag är snäll och är mig själv. Men så kommer idag, som så många gånger förr. Jag tänder cigarett efter cigarett i hopp om att röken ska ta med sig det ut, men känslan sitter kvar och äter upp mig där jag står tills jag faller ihop i min rena, vikta tvätthög. Idag. Det var ett tag sen sist, men det är lika bekant som alltid. 

Det kommer oftast utan förvarning. Man lever sitt liv, låter dagen gå. Svarar på samtal, äter lunch, jobbar och går en promenad hem på samma gata man gått i år. Allt är som det är, men sen händer det något. Ett snöre brister och en mörk ridå ramlar kraftfullt ner för ens ögon där man står. Är jag en dålig människa? Hatar alla mig? Är jag ful? Är jag ensam? Har jag någon? Har jag ens mig själv? Så håller det på. Mantrat. Om och om igen tills det tagit sig in i blodomloppet och med det kaninbultande hjärtat giftat ner hela ens kropp. Men varför?

Jag ringer en av mina närmsta vänner. Berättar, skäms, men berättar – och hon är tyst. Vi har varit vänner så länge hon och jag. Känner till alla osäkerheter och styrkor. Ändå har vi aldrig berättat om just detta drabbande fenomen för varandra. Efter ett tag berättar hon samma. Skäms, men berättar. Om hur hon som precis träffat en riktigt bra kille inte vill sova med honom för att hon inte vill visa sig för honom, inte ens under täcket. Hur hon står framför spegeln, drar sig i skinnet och vill ut. Bort. Högtryckstvätta sig själv eller bara byta kropp helt. Om hur hon häromdagen låste in sig på toan på jobbet och grät för att hon kände en stark övertygelse om att alla som någonsin träffat henne per definition hatar henne. Hon hade en sådan dag som jag har idag. Jag träffade henne den dagen men visste inte, för hon skämdes. Så som jag skäms nu.

Det är så märkligt för mig att vi är rädda för att bli behandlade annorlunda om vi vågar erkänna att vi ibland golvas av självtvivel. Att vi tror att vi är ensamma i det – att vi är defekta. Det händer alla, dig och dina bästa vänner, din familj, din pojkvän och bror. Så varför pratar vi inte om det? Tror vi att det går över om vi kväver det?

Min vän blir tyst på andra sidan telefonen igen. Jag hör att hon tänker – att hon har tänkt. Så säger hon att jag flytt från närhet ett bra tag. Från varenda gång någon försökt ta mig till sig, att jag aktat mig att ens sätta mig i de situationerna där någon ens kan eller får närma sig mig, på riktigt. Hon berättar om hur hon ser allt. Att hon vet. Hon vet att jag gömmer mig bakom vänner, att jag är en vän. En vän som aldrig undrar om hon är ful eller som drar sig i skinnet.

Så inser jag. Jag känner ju precis som henne – att jag faktiskt aldrig heller vågat berätta om mitt ibland närvarande moln under vilket jag känner mig svullen och ful. Otillräcklig. Det jag låtsas inte finns så pass många dagar att jag bara märker av det när blixten verkligen slår ner. Som idag, som så många gånger förr. Som det kanske inte behöver göra om man bara vågar säga att det finns.

Jag har nog valt min ensamhet i det här, säger jag försiktigt. Inte medvetet, men jag är orsaken bakom den. Hon säger detsamma. Vi börjar skratta åt oss själva. Så jävla fåniga. Nu måste vi ju sluta. Vi vet ju bättre än såhär.

Jag reser mig upp och rättar till de nu skrynkliga lagren av tvätt på golvet.

Jag har valt min ensamhet i min tystnad, precis som hon. Precis som du. Men vi är inte ensamma. Inte idag. Inte alls.

Krönika 4 – till han som kom med fjärilar

Du gör mig så nervös. Mina vänner har frågat mig varför jag stammat hela helgen. Jag säger bara åt dem att titta på dig, och de förstår.” Jag blev tyst. Mina ögon vågade inte möta hans och jag kände hur blodet rasade igenom mig som en flod under en storm och la sig strax under huden på mina kinder. Det var något visst med hur han sa det – som att han var exalterad och skräckslagen på samma gång. Som att han försökte hejda sig men hur även hans puls sprätte okontrollerat och ut kom det trots att han ofta ursäktar sig för att han är dålig med ord. 

Vi har varit bekanta i 8 år. Han flyttade härifrån. Vi har setts ibland, men det tog mig 8 år att verkligen se honom. När jag väl gjorde det, för exakt 96 timmar och 24 minuter sen, gick all min luft ur mig. Nu står han här och kysser mig så att mina ben viker sig och så att mina armar skakar. Står och drar mig mot sig med full kraft och våldsam försiktighet. Nu står han här utanför en flygplats jag är otroligt försenad till och säger det finaste ordet jag vet till mig. “Stanna”, säger han. “Stanna”.

Den här sommaren har varit den absolut värsta tiden i mitt liv. Den lämnade mig förstenad i sylvass sorg, isolerad från mitt liv och allt där i – så jag behövde röra mig, behövde ta mig ut. En vän till mig erbjöd sig att ta med mig till hans bästa vän som jag ju är bekant med. Det var något om någon fest och den engelska lantbygden. Något mer var det säkert, jag har haft svårt att ta in vad folk säger. Det blir så när människor man älskar upphör att finnas till, en av otaliga vidriga konsekvenser. Han sa att han inte hade någon aning om vad vi skulle göra men försäkrade mig om att luften där skulle göra mig gott. Att distansen skulle ge mig ro.

Plötsligt, bara någon dag efter, stod jag på en slottstrappa i den vackraste miljön jag någonsin varit i då en kille kommer halvspringandes in på slottsgården i sofistikerad grårutig kostym, rufsiga pojklockar och ett enormt leende på läpparna. Det var som att leva i en kärleksfilm – en klyschig, kladdig historia där ljuset dämpas i en överdådig kuliss som går ur fokus för att Han med stort H precis entrade. Så var det. Så minns jag det iallafall, för där och då för första gången sen innan sommaren brann det till i hela mig. 

Det är så märkligt hur man kan ha tittat in i någons ögon så länge utan att faktiskt se dem. Jag studerade honom när han inte såg på, nuddade hans rosiga kinder med dåliga ursäkter om att de hade smuts på sig och förstod ingenting. Han tände mina cigg, öppnade mina dörrar. Höll min hand under bordet – närmade sig långsamt för att greppa tag och trycka till. Skrattade och höll med när hans syster sa att jag är för bra för honom. “Jag vet, men ibland händer sånt man aldrig trodde man hade en chans med”, och klämde till min hand under bordet. Viskade att jag gav honom fjärilar i magen utan att släppa blicken ifrån min. Sådär höll det på. Precis som på film. Och äntligen fick jag spela huvudrollen.

Jag inser plötsligt vikten av fina människor. Betydelsen av gester som får det att storma inombords. Det spelar ingen roll vad det blir av oss nu, för jag är honom bara evigt tacksam att han fick mig att fick mig att känna igen. För att han så modigt vågade titta på mig med hela sig. 

Jag vill berätta för dig som läser detta att det i de mörkaste stunder till slut kommer in lite ljus om man bara står ut. Att man måste se sig runt så man inte missar något fint för att det är för nära. Jag vill säga att det är värt att vänta på någon som gör att det inte går att äta eller sova. Inte för att han är elak, utan för att han helt enkelt ger dig röda kinder och så mycket fjärilar i magen att inget annat får plats.

<<<<<<< HEAD ======= >>>>>>> 7b8e8c7dcb6c569b000584cc581f6e5d33ae9fdd