Krönikor

Krönika – när hjärtat krossas över telefon

Det var två saker som sprang runt i mitt huvud och nystade ihop sig som en boll av garn när han sa att han inte var kär tillbaka.

Den ena, den som blixtrade till hela vägen genom mig och fick mitt hjärta att krossas som en glasruta vid en explosion, var; ”Hur ska jag spendera de nästkommande minuterna av detta samtal som kommer bli mitt sista med människan som lever så mycket i mig? Hur tar jag avsked av något som kommer stanna kvar så i min kropp?” Jag fick hålla mitt starkaste i telefonen för att inte kasta den i Östersjöns mörka vatten. Jag fick blunda och svälja mitt hårdaste för att inte skrika rakt ut.

Han, som annars är mjuk och len i rösten när den möter min, lät kall och bortkopplad. Han, som annars brukar berätta om hur glad jag gör honom, mumlade något kort om att han inte kunde. Om att det inte berodde på mig.

Den andra, den som smög sig på bakifrån och kom mycket långsammare, var rösten som sa ”jag sa ju att du inte skulle låta dig själv bli kär igen”. Den röst som varit där i tre år, den röst som påminde mig om hur ont det gjorde sist då jag tvingades att göra slut fast jag var kär. Hur den delen av mig aldrig riktigt läkte förrän flera år efteråt. Men så var det nu iallafall, nu hade jag sagt det högt, erkänt det för mig själv och i samma veva också för honom. Och trots sättet han annars såg på mig, trots det mjuka och lena i rösten, så sa han på sitt bortkopplade sätt att jag var ensam i den känslan.

Där, där som den stenbeklädda kajen mötte det mörka vattnet, fick mitt hjärta sig en alldeles sprillans ny liten spricka. En spricka som med tiden blev ett ärr av en kärlek som aldrig fick bli.

6 svar till “Krönika – när hjärtat krossas över telefon

  1. Robin skriver:

    Vad ska man skriva till dig, du som än en gång blivit sviken. För det är det värsta.
    Att tro någon känner en sak, när allt som finns kvar är ett slöseri av tiden.
    Tiden du kunde gett till någon annan, eller än mer dig själv.
    Tiden som nu tas ifrån dig, som han lämnat som ett spår av krossat glas efter sig.
    Se efter var du sätter ner dina fötter när du går.
    Men kom ihåg,
    Clichén som våra mödrar repeterade för oss när vi var små.
    Tiden
    läker
    alla
    sår
    .

  2. Robin skriver:

    Kan tillägga att jag mer gillar att rimma än att skriva poesi. I värsta fall har jag förhoppningsvis gett dig ett gott skratt. Ha en trevlig natt.(Haha kan inte sluta, är besatt)

  3. Klara skriver:

    Äntligen satt nån ord på mina känslor. Tack

  4. Jennie skriver:

    Alldeles underbart vackert!

  5. Madde skriver:

    Så otroligt fint! skriv mer!!! <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

<<<<<<< HEAD ======= >>>>>>> 7b8e8c7dcb6c569b000584cc581f6e5d33ae9fdd