Minnen av en kärlek som varit

Jag minns att jag stod i mitt badrum och stirrade på hans tandborste. Jag hade lagt allt annat som var hans i en stor svart sopsäck och stoppat in den i min allra djupaste garderob efter att jag lämnade honom. Jackan jag köpte honom så han skulle hålla sin starka kropp varm då vintern kom. De handgjorda läderskorna jag köpte för att han skulle vara ännu finare då våren var här. T-shirten från hans favoritmärke han skulle ha på vår sommarsemester. Även om allt det nu låg utom synhåll skrek mina väggar om hans närvarande frånvaro. Vi hade bott här tillsammans länge. Upplevt så mycket. Jag rev ner bokhyllan han monterade upp efter ett gräl. Slängde sängkläderna vi delat så många nätter i. Målade om, köpte nya möbler, raderade honom bit för bit från den lägenhet jag var tvungen att andas kvar i där luften ännu låg tjock kring mig. Det var bara det att den där tandborsten var något jag inte förmådde mig att göra mig fri ifrån. Den sista fossilen av en kärlek som varit.

Folk frågar mig ofta då de kommer hem till mig varför jag har så mycket småsaker hemma – små böcker, texter, prydnadshistorier framme. Jag vill se det som att det är mitt bibliotek, mitt arkiv av minnen av människor och stunder som varit. Jag älskar tanken av att allt inte helt och håller tillhör mig – att det lever bitar i varje sak, en kort sekvens av en tid med en person som funnits eller finns. Du ser en inramad affisch, jag ser en vårkväll med en vän med vin och stulna, ihoprullade posters under armen. Du ser en torkad blomma, jag ser en kille som gick i sommarnatten med en knyckt ros i handen påväg för att kyssa mig.

Till slut slängde jag den där tandborsten. Minnet av honom var bara sorgligt och surt.

Nu står det en ny där hans en gång stod. En jag inte vet vad den betyder för mig riktigt. Vars ägare försiktigt håller om mig då och då. Jag gillar tanken av att den inte bär en betydelse än, att den inte är laddad.

Jag tittar på den och ler över att det är det enda föremålet i mitt hem jag inte är säker på. Jag glädjer mig över att den fortfarande går att slänga.

Enter a title

Favvisfilmer för skitväder

Hej och hå. Vilket jävla rövväder det är. Kanske är det bara här i Stockholm som det inte känns bättre än en molnig dag i april.

SÅ! Jag tänkte ge ifrån mig ett par filmtips. Det är inte kanske de bästa jävlarna allihop overall så, men det passar sig för sommarregnet. Okej! Då kör vi!

About Time

En film om tid lika mycket som den är om kärlek. Sen är den brittisk och gosig och Bill Nighy är klok och sträv och allt känns bara charmigt. Se den, vill inte berätta mer, se den bara. Finns på Netflix. 

A Single Man

Denna film med Colin Firth, Julianne Moore och Nicholas Hoult är regisserad av ingen mindre än modeBAWSEN Tom Ford. Den är därför otroligt bildskön och oerhört stilig. Den är baserad på en novell och handlar om brittisk collegelärare, George, som har svårt att finna mening i livet sedan hans partner sen 16 år tillbaka, Jim, dött i en bilolycka åtta månader tidigare. Den utspelar sig liksom under en enda dag i hans liv. En vacker dag. En mörk, men vacker.

The Royal Tenenbaums

Wes Andersons kanske bästa film om the good ol’ dysfunktionell familj. Alla barnen är wonderchildren och återförenas i sitt otroliga townhouse när deras sugiga pappa announcar att han är dödligt sjuk. Se se se.

The Boat That Rocked

Ruuuligaste mysigaste feelgood-filmen med saknade geniet Philip Seymor Hoffman. Handlar om en piratradiostation i England då det var olagligt med annat än dassig jävla BBC-ekot-skit. Ganska grabbig men jävligt bra. Sjuk musik med.

 

Myz! Kolla! Njut! Puss! Hej!

Jag har inte vetat vad jag ska skriva för jag har lovat mig själv att inte skriva mer oglatt just nu utan istället skriva kul men inte varit glad så då sket det sig.

Men så jag har sovit i fyra dagar i sträck iallafall. Jag har kollat på brittiska romcoms där de varit i Skottland och på Irland och jag har väl typ tänkt att jag ska åka till Dublin. Så… jag drar till Dublin osv i augusti helt enkelt. Velat roadtrippa i Irland/Skottland så länge jag kan minnas, men alltid prioriterat annat trams. KOLLA BARA?!

Jaha vad mer. Jag har googlat på snygga irländska män med. Delar väl med mig VA.

Mmmmmm hej Jamie Dornan du e ju bara sjuk

Han är dock lite för lik mitt urgamla ex för att det ens ska vara kul men ändå. Mitt ex var fan snygg.

 

*heiiiiii*

 

Äh fan jag har ingen lust att skriva mer. Herrå. Vi hörs snart.

Rädda Barnen

Jo men hej!

såhär:

Just nu pågår den värsta hungerkatastrofen på 70 år i östra Afrika. Närmare 20 miljoner människor hotas av svält. Rädda Barnen finns på plats och delar ut mat och vatten, sätter upp mobila vårdcentraler och ser till att barn som drabbats akut av undernäring får behandling.

Jag ville gärna bidra med något till deras auktion men visste inte riktigt vad jag hade att erbjuda förutom att skriva något fint som man får välja själv vad det ska handla om på en sån här tavla och ge till dig mot att du budar, alltså skänker pengar oavkortat, till deras arbete. Jag skriver, du bestämmer om det ska handla om kärlek eller sorg eller någon speciell person eller vad som.

Släng skiten sen om du vill men buda iallafall du som kan så vi samlar ihop en slant.
Var med och se till att de kan fortsätta detta. Var med och rädda liv. Gå in och buda på min auktion HÄÄÄÄÄR!

ett år

Igår kväll bad mamma mig ta in dynorna då det började regna från ingenstans. Jag slogs av ironin i hur den meningen gjorde mig livrädd, för sist hon sa den ändrades mitt liv helt. Idag för ett år sen förlorade jag min styvfar. Jag skrev då detta nedan som jag idag vill dela med mig av igen, till er men också till mig själv. Dagen då livet skulle bli något annat.

4/7 2016

Ta in dynorna och stäng altandörren, det känns som att det kommer bli regn”, sa mamma ikväll fast himmelen var klarblå. Jag gjorde som hon sa efter att ha gått ut och sett mig omkring ett tag. Det kändes liksom i vinden. Som att något snabbt skulle ändras. Som att något var på väg.

När jag var liten kom en man och hämtade mig på dagis, ibland med en utdragen plasttand, en piratlapp över ögat och en bandana. Han låtsades att vi var sjörövare som skulle fly ifrån något farligt, jag minns inte vad faran var. Jag minns bara hur vi susade fram på gatorna med taket på bilen nerdraget, hur han fick mig att känna mig så säker på den fiktiva flykt jag befann mig på med honom som var min fadersfigur utan att vara biologiskt kontrakterad till att vara något alls för mig.

Han blev sen pappa till min halvbror och trots att han nu hade ett eget barn att ta med på äventyr fick jag alltid vara med. Det gjordes inte skillnad på oss när vi var små, då när man behöver någon som allra mest. Någon som lär en om äventyr eller att äta saker man tycker är äckliga. Någon som lär en att skrubbsår inte är det farligaste man kan råka ut för. Som retas med ömhet.

För några dagar sen fick vi ett samtal om att han varit med i en allvarlig bilolycka. De sa att han skulle klara sig men att ryggen brutits och att det skulle ta mycket lång tid om ens alls att han skulle återfå känsel och motorik i allt från bröstet ner. Men de sa ju att han skulle klara sig. Att det skulle bli bra. Det var ju så att han inte hade en skråma i övrigt, inte ens ett litet skrubbsår.

Igår när min bror var på sjukhuset och hälsade på en skrattande man som precis fått veta att han möjligen skulle återfå rörelse inom ett år pratades vi vid i telefon. Han lät som en ändrad person. En som stirrat döden i vitögat och förstått det vitala i livet. En som ville vara bra, vara stark, vara närvarande. Vi kom överens om att jag skulle hälsa på sjukhuset i veckan, han skojade lite om något som vanligt och så var det inte mer än så.

Vi andades ut för att han kunde andas in.

Ikväll satt jag med fina vänner i kvällssolen och pratade om livet då jag fick ett nytt samtal. Ett som ansträngt bad mig komma hem. Ett som tyst snyftandes bad mig komma fort.

Döden är så plötslig. Så absolut. Den klyver de runtomkrings liv mitt itu och separerar denna fruktansvärda stund från resten av allt man är och har. En parentes i sylvasst svart.

Nu öser regnet ner runtom mig. Det visste vi på något sätt i oss, även fast himmelen var blå. Tyvärr var det mer än vädret som snabbt skulle ändras. Tyvärr svider det så otroligt i mig att det inte var det enda som var på väg.

Vila i frid

Pasta med valnötspesto och långsamt bakade tomater

Skålar från Denby, bestick från Iittala, linneservetter från Granit, ljusstakar från H&M Home och vinglas från Granit

Recept:

1 kruka basilika

1 stor klyfta vitlök eller två små

200 g ruccola (eller nåt sånt)

2 nävar valnötter

1,5 dl olivolja

2 dl riven parmesan

Salt och peppar

Lite vatten

Börja med att lägga kvisttomaterna på en oljad plåt i ugnen på 150 grader. De ska vara inne i mellan 1,5-2 timmar så ta dig ett glas vin vid köksbordet så länge. Börja med peston när du har ungefär en halvtimme kvar att vänta. Det finns två sätt att göra pesto på. Det långsamma och det snabba. Det långsamma sättet går ut på att du mortlar alla ingredienser lite i taget tillsammans tills du har en fin pesto. Genvägen är att slänga ner allt i en skål och köra med stavmixern. Ambitionsnivån lägger du själv. Får du inte till din pesto kan du alltid utgå ifrån att du har för lite parmesan eller salt. Prova dig fram!

När du har tio minuter kvar på tomaterna kan du koka pastan. När du sedan häller av pastavattnet, se till att lite vatten är kvar i botten, detta stärkelserika vatten kommer nämligen hjälpa att binda din sås lite bättre. Lägg upp på två tallrikar och avsluta med att toppa med en kvist tomater, lite extra parmesan och valnötter!

bakfyllans moder

Ja alltså jag har aldrig varit såhär bakfull i mina dagar tror jag. Jag har haft livets helg i Göteborg, älskade Göteborg. Vill bo där. Måste sova i ett jävla sekel sen ska jag berätta ska ni se. PUSS HEJ

<<<<<<< HEAD ======= >>>>>>> 7b8e8c7dcb6c569b000584cc581f6e5d33ae9fdd