Allt jag kan tänka är…

…snälla ligg inte med någon annan

….snälla hitta inte en annan

…snälla lägg inte dina känslor hos någon annan

Enter a title

Mitt hjärta är ditt att förstöra, låt din vän få veta

Gårdagen inleddes på ett vidrigt sätt. Jag fick stickor i hjärtat som skavde så det kom tårar som inte gick att stänga av. Jag tänkte stanna i Stockholm, i min lägenhet, i min säng, under mitt täcke hela helgen och låta midsommar passera förbi utanför mig. Men mina vänner vägrade låta det ske, så vips så satt jag på en båt till Sandhamn med en av mina absolut bästa vänner – Axel. Vi köpte med oss öl och satt ute och tittade på skärgården. Jag som är uppväxt som skärgårdsbarn måste medge att det knappt finns bättre medicin mot hjärtsmärtor än just havet och de små husen med verandor längst med ökanterna. En dag så ska jag köpa ett alldeles eget, för alldeles egna pengar.

Axel, aka monster, räddade mig från min koja under täcket och tur var ju det.

Jag har varit på Sandhamn sen innan jag kan minnas. Min mamma var nära på att ta med oss och flytta ut hit när vi var små. Det är jag ändå glad över att hon inte gjorde till slut. Detta vill man njuta av när man väl är här.

Linn mötte oss på bryggan och var himla sommarsöt. Det råkar vara som så att Linn, som är min bästa vän och som jag känt i 12 år, nu är tillsammans med Axel. Jag trodde aldrig de skulle fatta tycke för varann då jag introducerade dem, men det sa bara poff och fyra timmar senare fick de min nyckel hem. Sen har det varit så sen dess. Himla fint. Himla lyxigt för mig.

Dessa idioter mötte oss vid huset. Amanda och Amanda hade grävt upp några sjuka hattar från en sommarfest som var här ute för några år sen. Hjärtat kändes direkt oerhört mycket lättare och jag skrattade så jag slappnade av i hela kroppen.

Amanda fick snygga CHiMis av Axel och Limpan som tack för att hon värdinnar loss. Inte heller astråkigt att dessa två tjejers pojkvänner är kökschef respektive kock på Urban Deli, så all mat är gudomlig. ALL.

Linn klappade snällt på mig och, som alltid, höll ett öga så jag skulle vara okej trots allt. Älskar henne för det. Hon vet hur man får folk att känna sig trygga och tröstar som få. Hon är också precis nyexaminerad lågstadielärare. Måste skynda att skaffa barn så mina ungar kan få uppleva den tryggheten i skolan.

Kanske den godaste burgaren någonsin. Så jävla tacksamt som sagt med livets kockar som fixar såhär gott.

Sen blev det skymning och vi lyssnade på Kärlek är ett brev skickat 1000 gånger med Håkan på repeat. Är man blödig så är man. Det visade sig att Simone hade tatuerat in raden ”att från samma säng, lyssna till samma regn” nyligen. Starkt ju.

Även om jag inte kunde sova inatt så kändes allt jävligt okej när man vaknade till nybakt bröd och amerikanska pannkakor. Dessa var gjorda med farinsocker och hade fått stå till sig några dagar. Smeten alltså. Hett tips för extra mycket fluff och fras.

*grinade ju inte loss av denna utsikt direkt*

Amandas kille Francis under vårt cirkelpass som blev imorse. Fy i hela satan.

Axel ÄR en viking. Så måste det va.

Nu har vi badat i kanske det kallaste hav jag varit med om och ska snart börja äta lunch. Jag har lagt mig på rummet och andats lite. Försökt stoppa in hjärtats alla bitar innanför klänningen så jag kan ha en fin dag och kväll. Ska binda blomkransar åt alla nu eftersom jag lovat att jag är bra på det. Tror jag är det iallafall? Den som lever får se.

Önskar er en fin midsommar, möt den med kärlek och mys.

Puss

Krönika 8 – när kärlek blev ett spel

Jag gick i fjärde klass och hela magen bubblade. Killen jag var kär i, Marcus, hade nämligen kommit fram till mig på rasten och sagt att han tyckte att jag var söt. Jag svarade generat att han minsann var ännu sötare. Han log och jag hade fyrverkerier som smällde av i bröstkorgen innanför min kortklippta Spice Girls-tröja. I slutet av dagen låg det en lapp i min gympapåse där Marcus skrivit och frågat chans med röd penna och två ditritade lådor, en för ja och en för nej. Jag kryssade i den för ”ja” och gav den till honom direkt i handen. Han gav mig en puss och det var hela historien om hur jag blev tillsammans med min första pojkvän. 

Sen hände det något när jag kom upp mig i ålder. Det pratades sällan om kärlek och relationer utan att också samtidigt nämna ordet ”spel”. Spela cool, spela spelet. Playa folk. Aldrig kunde jag riktigt förstå poängen med det, men jag följde strömmen ändå. Spelade med. Helt utan att någonsin veta om jag vann eller förlorade. Att spela betydde att gömma undan stora delar av mig själv och mina känslor för att verka sval och obrydd men kunde också innebära att det var det enda sättet att få den man ville ha. Såhär har vi hållit på allihop, skalat av oss själva för att passa in i rollen – och såhär håller vi fortfarande på trots att vi är äldre och således borde lämnat detta beteende tillsammans med allt annat märkligt tonårstjafs. 

Jag träffade en kille för ett tag sen jag tyckte hade potential till att bli något bra. Våra samtal var roliga och intressanta. Våra blickar genomborrande och ärliga. Han sa att jag fick honom att känna sig sårbar. Att han visste att han inte kunde spela några spel med mig och att det var härligt. Jag visste att jag nådde honom, djupt in där inne, men också att det gjorde honom lite obekväm. Ändå fortsatte jag vara precis som jag är i tron om att han förstod att det som är äkta också är det som är bäst.

I min värld är det viktigt att säga fina saker om man tycker fina saker om någon. Att ge lite av sig själv i förhoppningen om att det får den andra människan att bli bekväm nog att göra samma sak. Så håller man på sådär en tid – ger lite mer och lite till – tills man gett så mycket till varandra att man vill fortsätta stanna kvar där i. Det visade sig dock att jag kanske skulle ha hållit mig till reglerna denna gång ändå. Stängt ner impulsen att skriva att han är fin och istället fråga ytliga frågor för att sen låta det gå något dygn innan nästa sms svarades på. Det kanske hade varit så jag hade vunnit.

För ni förstår, någonstans mellan att fråga chans och att bli någorlunda vuxen bygger vi en labyrint kring känslor och kärlek med spelregler så avancerade att ingen längre vet vad det är som gäller. Vi väljer att hellre irra runt inne i labyrinten eftersom att det som väntar när vi kommer ut känns som en ny och skräckinjagande utmaning, så vi håller hellre tillbaka när någon träffar oss rakt i hjärtat.

Kärlek kan inte handla om att vi ska spela varandra, att vi ska frukta varandra. Kärlek måste handla om att vi ska våga ge ifrån oss själva så att vi kan bli älskade för de vi är. Om du bara backar bakåt till när du stod med hjärtat i handen på en skolgård där regler inte ännu fanns kommer du minnas vad det är jag menar.

Det är dags att sluta spela. Det är dags att gå ut ur labyrinten.

Så som i himmelen

Ikväll brann himmelen.

Ibland tänker jag att vi är lika. Att vi gråter samtidigt, är molniga samtidigt.

Ibland tänker jag att himmelen bestämmer hur jag mår. Att jag gråter när den vill, är varm när den vill.

Oavsett vad så brann vi båda så rött ikväll att folk stannade till, tittade mot oss och undrade vad som egentligen stod på.

Maybe men are like raindrops: unpredictable and annoying

Är så otroligt trött på män idag så jag vill lägga mig ner på marken och skrika. Varför handlar deras liv bara om de själva? Varför är det så enormt jävla svårt att anstränga sig för någon? Varför är det helt omöjligt att förstå att den ansträngningen skulle gynna en själv lika mycket? Äe, kräks. Ibland måste man fan bara sätta ner foten och vara less.

Så, i denna sinnesstämning har jag internetshoppat för en bättre semesterkassa och googlar gamla Sex and the City-GIFar. Delar med mig!

Bonus:

En (snodd) lista

(Sorry Sandra jag snodde din lista men tänker att det är OK i och med att svaren är mina egna)

Man kanske inte får göra såna här listor längre för alla coola trendiga som läser detta och skrattar men puss och kram på er. Ni saknar för fan också när man fick fylla i folks ”Mina Vänner”-böcker.

HAR DU?

Folköl i kylen:

Ja, faktiskt. Från någon middag. Börjat gilla folköl dock, så don’t mind if I drinkar upp den där.

Något husdjur:

Nej, men sekunden min mamma kommit överens med mig om en hundras hon kan tänka sig passa så har jag en ljusbrun labradorvalp. Ja alltså. Det är det enda jag vill ha och någonsin velat ha. Behöver som sagt bara pusha mamma lite.

Någon favoriträtt:

Ja, ni som följer min matinstagram lär ju veta om att det är delad plats köttbullar & mos/min tomatsås med burrata och bra pasta.

Puder på dig:

Nä. Jag är skitdålig på smink men blir gradvis mer intresserad. Men puder? Hur gör man ens?

Några framtidsplaner:

Skriva böcker, filmer, krönikor, copy. Inreda ett fint hem och skaffa en fin familj. Resa och älska. 

Någon sjukdom:

Astma. Jag går på utredning för tredje året i rad för att få operera bort mina jävla halsmandlar. En sån där supermegaläkare sa till mig att jag har kronisk tonsillit (konstant inflammerade halsmandlar). Det var ett år sen och mina halsmandlar sitter kvar. F U N  T I M E S !

Gymkort:

Ja, 24/7 och Balance. Sen tränar jag med Fannie på Kampsportslabbet men inte varit där på några veckor pga så stressad av jobb.

Några MVG:n:

Jag var fan rätt vass i skolan. Var inte där så mycket dock, Vet inte hur många? Men hade högt snitt (som jag aldrig behövt använda dock. Tur var väl det för jag är inte mycket av en pluggperson).

Något beroende: 

Cigg, nätter, Harry Potter. 

Nagellack:

Rött. Gjort naglarna i ett och ett halvt år så det har blivit en del färger.

Någon vän som bor i ett annat land:
Ja 🙁 en av mina bästa är den som är jobbigast. Ophelia dyker och yogar på en paradis-ö i Grekland och det gör mig glad för henne men ledsen för mig.

Jag och Ophelia när vi bodde i Berlin 2010.

VEM?

Avskyr du: 

Pratade om det i bilen idag. Kan räkna dom på min ena hand, de jag känt och avskyr alltså.

Längtar du mest efter:

En kille som vi kan kalla för F som gör att jag inte kan sova, äta eller tänka ordentligt. Märklig känsla. Mäktig också, men mest obekant och märklig.

Stör du dig på:

Människor utan självinsikt, människor som inte kan ta kritik, människor som inte känner sympati för andra, människor som låtsas för mycket och de som inte kan leva i harmoni med andra utan är misunnsamma suriga idioter. 

Myser du med:

Ja nej men ingen till 90% av tiden, men 10% med han jag pratade om här lite ovan. Och iof jo jag är väldigt myz med mina vänner.

Lagar mat: 

Gissa…

Diskar:

Min diskmaskin. När jag bodde i Berlin hade jag ingen och det utlöste för mycket konflikter.

VILKEN?

Tidning läser du:

Jag prenumererar på Illustrerad Vetenskap i och med att jag drabbas av rymdångest varje söndag, så är besatt. Läser annars det mesta online för då måste jag inte ha glasögon på mig.

Buss åker du oftast:

4:an/1:an.

Dag fyller du år:

18e december.

Årstid föredrar du:

Våren. Den kommer med hopp.

Drink:

GT.

Vi utnämner helt ogenerat gin och tonic med grapefrukt, rosmarin och lite rosépeppar till det nya svarta nu.

VAD?

Gör du nu:

Ligger i min säng och funderar på om jag ska resa mig och ta en cigg, skriva klart eller somna.

Gör dig till en bra människa:

Att jag faktiskt vill att alla ska ha det bra. Må bra och känna sig trygga.

Gör dig till en dålig människa:

Att jag är virrig, glömmer att svara vänner eller jobb, impulsiv, känslosam och dålig på att städa/plocka undan.

Vill du arbeta med:

Det jag gör fast skriva mer. Jag måste typ bli mer tvingad till att skriva så jag inte kan sitta och trycka på det som jag ibland gör.

Är roligast just nu:

Att jag snart ska få fly landet.

Har du på dig nu:

Inget. 🙂

Äger du för skor:

Salig blandning. Jävligt många par av jävligt varierad design. Mest sneakers eller blockhälar dock.

Har du för storlek i skor: 

39.

Läser du för bok:

The Examined Life av Stephen Grosz.

Ska du göra nu:

Ta en cigg sen sova. Kanske kolla på Orange is the New Black tills 03 och grina över att jag inte sover. Vi får se. 

Lite strul

Hej!

Jag har haft en helt sjuk helg. Livets bröllop och SPA i Falkenberg. Har bloggat från mobilen men det verkar vara så att jag inte lyckats få iväg det…. Typiskt. Ska precis åka ifrån Falkenberg och köra 50 (!!!!!) mil nu…. Så jag får pilla med datorn när jag kommer hem. Tills dess, kan inte ni snälla kommentera på detta med vad ni vill läsa om/vad ni vill se? Jag skulle bli så himla glad då.

Okej hörs snart med bildbomb!!

KRAM HEJ

Krönika 5 – en sådan dag idag

Det är en sådan dag idag. Det går inte riktigt ihop med hur jag i övrigt ser på mig själv och livet – där någon slags avslappnad inställning till allt runtom gör att jag kan valsa på ganska obekymrat så länge jag är snäll och är mig själv. Men så kommer idag, som så många gånger förr. Jag tänder cigarett efter cigarett i hopp om att röken ska ta med sig det ut, men känslan sitter kvar och äter upp mig där jag står tills jag faller ihop i min rena, vikta tvätthög. Idag. Det var ett tag sen sist, men det är lika bekant som alltid. 

Det kommer oftast utan förvarning. Man lever sitt liv, låter dagen gå. Svarar på samtal, äter lunch, jobbar och går en promenad hem på samma gata man gått i år. Allt är som det är, men sen händer det något. Ett snöre brister och en mörk ridå ramlar kraftfullt ner för ens ögon där man står. Är jag en dålig människa? Hatar alla mig? Är jag ful? Är jag ensam? Har jag någon? Har jag ens mig själv? Så håller det på. Mantrat. Om och om igen tills det tagit sig in i blodomloppet och med det kaninbultande hjärtat giftat ner hela ens kropp. Men varför?

Jag ringer en av mina närmsta vänner. Berättar, skäms, men berättar – och hon är tyst. Vi har varit vänner så länge hon och jag. Känner till alla osäkerheter och styrkor. Ändå har vi aldrig berättat om just detta drabbande fenomen för varandra. Efter ett tag berättar hon samma. Skäms, men berättar. Om hur hon som precis träffat en riktigt bra kille inte vill sova med honom för att hon inte vill visa sig för honom, inte ens under täcket. Hur hon står framför spegeln, drar sig i skinnet och vill ut. Bort. Högtryckstvätta sig själv eller bara byta kropp helt. Om hur hon häromdagen låste in sig på toan på jobbet och grät för att hon kände en stark övertygelse om att alla som någonsin träffat henne per definition hatar henne. Hon hade en sådan dag som jag har idag. Jag träffade henne den dagen men visste inte, för hon skämdes. Så som jag skäms nu.

Det är så märkligt för mig att vi är rädda för att bli behandlade annorlunda om vi vågar erkänna att vi ibland golvas av självtvivel. Att vi tror att vi är ensamma i det – att vi är defekta. Det händer alla, dig och dina bästa vänner, din familj, din pojkvän och bror. Så varför pratar vi inte om det? Tror vi att det går över om vi kväver det?

Min vän blir tyst på andra sidan telefonen igen. Jag hör att hon tänker – att hon har tänkt. Så säger hon att jag flytt från närhet ett bra tag. Från varenda gång någon försökt ta mig till sig, att jag aktat mig att ens sätta mig i de situationerna där någon ens kan eller får närma sig mig, på riktigt. Hon berättar om hur hon ser allt. Att hon vet. Hon vet att jag gömmer mig bakom vänner, att jag är en vän. En vän som aldrig undrar om hon är ful eller som drar sig i skinnet.

Så inser jag. Jag känner ju precis som henne – att jag faktiskt aldrig heller vågat berätta om mitt ibland närvarande moln under vilket jag känner mig svullen och ful. Otillräcklig. Det jag låtsas inte finns så pass många dagar att jag bara märker av det när blixten verkligen slår ner. Som idag, som så många gånger förr. Som det kanske inte behöver göra om man bara vågar säga att det finns.

Jag har nog valt min ensamhet i det här, säger jag försiktigt. Inte medvetet, men jag är orsaken bakom den. Hon säger detsamma. Vi börjar skratta åt oss själva. Så jävla fåniga. Nu måste vi ju sluta. Vi vet ju bättre än såhär.

Jag reser mig upp och rättar till de nu skrynkliga lagren av tvätt på golvet.

Jag har valt min ensamhet i min tystnad, precis som hon. Precis som du. Men vi är inte ensamma. Inte idag. Inte alls.

Rapport

Hej och hå. Så jävla intensiva dagar nu. Känt tre triljarder känslor, gjort tre triljarder saker. Var vaken 26 timmar från tors-fre till exempel. Kommer väl sova ikapp de jävla timmarna någon gång är 2019. AJA!

Tips på bra aktivitet: drick vin med dig själv. Fett skönt. Man blir smart och lugn.

Annat tips: Gå på Håkan Hellström-konsert, smält ihop känslomässigt med alla i publiken, gå backstage, sno en drink eller tre från logen, håll låda för roliga gbg-musiker och annat kul folk, åk till nattklubb med sagt folk, gå inte hem förrän du kommit på att det gått 25 timmar sen du gick upp.

Också ett tips: Gå till Summerburst med roliga kompisar, dansa i regnet, skit i hur det/du ser ut, drick champagne och skriksjung till Justin Bieber för att sen gå 500m hem och somna innan 00.

GOTT tips: ät grillat levain med mozzarella och tomat/rödlökgojs till när du är bakis och snudd på död.

Bäsa tipset: är inte mitt men för guds skull, följ det.

PUSS

Come what may

Jag vaknade upp och kände mig superblödig. Är i ett så speciellt ställe i mitt känsloliv just nu i och med att jag gillar någon på riktigt och därför knappt kan sova, äta eller tänka på så mycket mer än honom. Detta i kombination med att man är bakis och ensam gör att jag är den SKÖRASTE jäveln på planeten Tellus i detta nu. Så för att ytterligare plåga mig själv som man ju gör så kollar jag på Moulin Rouge och slogs av hur den här låten är sinnessjuk. Så så så så vacker, vilket mycket är i den filmen. Ville bara dela med mig så ni också kan vara skörast med mig. Vi gör det tillsammans tycker jag, dyker ner i oss själva och drunknar i kärlek. Lika bra. Puss