Krönikor

Krönika 8 – när kärlek blev ett spel

Jag gick i fjärde klass och hela magen bubblade. Killen jag var kär i, Marcus, hade nämligen kommit fram till mig på rasten och sagt att han tyckte att jag var söt. Jag svarade generat att han minsann var ännu sötare. Han log och jag hade fyrverkerier som smällde av i bröstkorgen innanför min kortklippta Spice Girls-tröja. I slutet av dagen låg det en lapp i min gympapåse där Marcus skrivit och frågat chans med röd penna och två ditritade lådor, en för ja och en för nej. Jag kryssade i den för ”ja” och gav den till honom direkt i handen. Han gav mig en puss och det var hela historien om hur jag blev tillsammans med min första pojkvän. 

Sen hände det något när jag kom upp mig i ålder. Det pratades sällan om kärlek och relationer utan att också samtidigt nämna ordet ”spel”. Spela cool, spela spelet. Playa folk. Aldrig kunde jag riktigt förstå poängen med det, men jag följde strömmen ändå. Spelade med. Helt utan att någonsin veta om jag vann eller förlorade. Att spela betydde att gömma undan stora delar av mig själv och mina känslor för att verka sval och obrydd men kunde också innebära att det var det enda sättet att få den man ville ha. Såhär har vi hållit på allihop, skalat av oss själva för att passa in i rollen – och såhär håller vi fortfarande på trots att vi är äldre och således borde lämnat detta beteende tillsammans med allt annat märkligt tonårstjafs. 

Jag träffade en kille för ett tag sen jag tyckte hade potential till att bli något bra. Våra samtal var roliga och intressanta. Våra blickar genomborrande och ärliga. Han sa att jag fick honom att känna sig sårbar. Att han visste att han inte kunde spela några spel med mig och att det var härligt. Jag visste att jag nådde honom, djupt in där inne, men också att det gjorde honom lite obekväm. Ändå fortsatte jag vara precis som jag är i tron om att han förstod att det som är äkta också är det som är bäst.

I min värld är det viktigt att säga fina saker om man tycker fina saker om någon. Att ge lite av sig själv i förhoppningen om att det får den andra människan att bli bekväm nog att göra samma sak. Så håller man på sådär en tid – ger lite mer och lite till – tills man gett så mycket till varandra att man vill fortsätta stanna kvar där i. Det visade sig dock att jag kanske skulle ha hållit mig till reglerna denna gång ändå. Stängt ner impulsen att skriva att han är fin och istället fråga ytliga frågor för att sen låta det gå något dygn innan nästa sms svarades på. Det kanske hade varit så jag hade vunnit.

För ni förstår, någonstans mellan att fråga chans och att bli någorlunda vuxen bygger vi en labyrint kring känslor och kärlek med spelregler så avancerade att ingen längre vet vad det är som gäller. Vi väljer att hellre irra runt inne i labyrinten eftersom att det som väntar när vi kommer ut känns som en ny och skräckinjagande utmaning, så vi håller hellre tillbaka när någon träffar oss rakt i hjärtat.

Kärlek kan inte handla om att vi ska spela varandra, att vi ska frukta varandra. Kärlek måste handla om att vi ska våga ge ifrån oss själva så att vi kan bli älskade för de vi är. Om du bara backar bakåt till när du stod med hjärtat i handen på en skolgård där regler inte ännu fanns kommer du minnas vad det är jag menar.

Det är dags att sluta spela. Det är dags att gå ut ur labyrinten.

2 svar till “Krönika 8 – när kärlek blev ett spel

  1. Emily skriver:

    Wow. Alltså bara wow. Du satte orden på det vi alla känner. Det är dags nu.

    1. michaela skriver:

      TACK! Ja det är det fa-an.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.