Krönikor

Krönika 5 – en sådan dag idag

Det är en sådan dag idag. Det går inte riktigt ihop med hur jag i övrigt ser på mig själv och livet – där någon slags avslappnad inställning till allt runtom gör att jag kan valsa på ganska obekymrat så länge jag är snäll och är mig själv. Men så kommer idag, som så många gånger förr. Jag tänder cigarett efter cigarett i hopp om att röken ska ta med sig det ut, men känslan sitter kvar och äter upp mig där jag står tills jag faller ihop i min rena, vikta tvätthög. Idag. Det var ett tag sen sist, men det är lika bekant som alltid. 

Det kommer oftast utan förvarning. Man lever sitt liv, låter dagen gå. Svarar på samtal, äter lunch, jobbar och går en promenad hem på samma gata man gått i år. Allt är som det är, men sen händer det något. Ett snöre brister och en mörk ridå ramlar kraftfullt ner för ens ögon där man står. Är jag en dålig människa? Hatar alla mig? Är jag ful? Är jag ensam? Har jag någon? Har jag ens mig själv? Så håller det på. Mantrat. Om och om igen tills det tagit sig in i blodomloppet och med det kaninbultande hjärtat giftat ner hela ens kropp. Men varför?

Jag ringer en av mina närmsta vänner. Berättar, skäms, men berättar – och hon är tyst. Vi har varit vänner så länge hon och jag. Känner till alla osäkerheter och styrkor. Ändå har vi aldrig berättat om just detta drabbande fenomen för varandra. Efter ett tag berättar hon samma. Skäms, men berättar. Om hur hon som precis träffat en riktigt bra kille inte vill sova med honom för att hon inte vill visa sig för honom, inte ens under täcket. Hur hon står framför spegeln, drar sig i skinnet och vill ut. Bort. Högtryckstvätta sig själv eller bara byta kropp helt. Om hur hon häromdagen låste in sig på toan på jobbet och grät för att hon kände en stark övertygelse om att alla som någonsin träffat henne per definition hatar henne. Hon hade en sådan dag som jag har idag. Jag träffade henne den dagen men visste inte, för hon skämdes. Så som jag skäms nu.

Det är så märkligt för mig att vi är rädda för att bli behandlade annorlunda om vi vågar erkänna att vi ibland golvas av självtvivel. Att vi tror att vi är ensamma i det – att vi är defekta. Det händer alla, dig och dina bästa vänner, din familj, din pojkvän och bror. Så varför pratar vi inte om det? Tror vi att det går över om vi kväver det?

Min vän blir tyst på andra sidan telefonen igen. Jag hör att hon tänker – att hon har tänkt. Så säger hon att jag flytt från närhet ett bra tag. Från varenda gång någon försökt ta mig till sig, att jag aktat mig att ens sätta mig i de situationerna där någon ens kan eller får närma sig mig, på riktigt. Hon berättar om hur hon ser allt. Att hon vet. Hon vet att jag gömmer mig bakom vänner, att jag är en vän. En vän som aldrig undrar om hon är ful eller som drar sig i skinnet.

Så inser jag. Jag känner ju precis som henne – att jag faktiskt aldrig heller vågat berätta om mitt ibland närvarande moln under vilket jag känner mig svullen och ful. Otillräcklig. Det jag låtsas inte finns så pass många dagar att jag bara märker av det när blixten verkligen slår ner. Som idag, som så många gånger förr. Som det kanske inte behöver göra om man bara vågar säga att det finns.

Jag har nog valt min ensamhet i det här, säger jag försiktigt. Inte medvetet, men jag är orsaken bakom den. Hon säger detsamma. Vi börjar skratta åt oss själva. Så jävla fåniga. Nu måste vi ju sluta. Vi vet ju bättre än såhär.

Jag reser mig upp och rättar till de nu skrynkliga lagren av tvätt på golvet.

Jag har valt min ensamhet i min tystnad, precis som hon. Precis som du. Men vi är inte ensamma. Inte idag. Inte alls.

3 svar till “Krönika 5 – en sådan dag idag

  1. Jennie skriver:

    Fantastiskt inlägg!

    1. michaela skriver:

      Tack <3

  2. Julia skriver:

    Tack! Så himla viktigt att våga prata om sådant som vi inte pratar om <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.