Krönika 4 – till han som kom med fjärilar

Du gör mig så nervös. Mina vänner har frågat mig varför jag stammat hela helgen. Jag säger bara åt dem att titta på dig, och de förstår.” Jag blev tyst. Mina ögon vågade inte möta hans och jag kände hur blodet rasade igenom mig som en flod under en storm och la sig strax under huden på mina kinder. Det var något visst med hur han sa det – som att han var exalterad och skräckslagen på samma gång. Som att han försökte hejda sig men hur även hans puls sprätte okontrollerat och ut kom det trots att han ofta ursäktar sig för att han är dålig med ord. 

Vi har varit bekanta i 8 år. Han flyttade härifrån. Vi har setts ibland, men det tog mig 8 år att verkligen se honom. När jag väl gjorde det, för exakt 96 timmar och 24 minuter sen, gick all min luft ur mig. Nu står han här och kysser mig så att mina ben viker sig och så att mina armar skakar. Står och drar mig mot sig med full kraft och våldsam försiktighet. Nu står han här utanför en flygplats jag är otroligt försenad till och säger det finaste ordet jag vet till mig. “Stanna”, säger han. “Stanna”.

Den här sommaren har varit den absolut värsta tiden i mitt liv. Den lämnade mig förstenad i sylvass sorg, isolerad från mitt liv och allt där i – så jag behövde röra mig, behövde ta mig ut. En vän till mig erbjöd sig att ta med mig till hans bästa vän som jag ju är bekant med. Det var något om någon fest och den engelska lantbygden. Något mer var det säkert, jag har haft svårt att ta in vad folk säger. Det blir så när människor man älskar upphör att finnas till, en av otaliga vidriga konsekvenser. Han sa att han inte hade någon aning om vad vi skulle göra men försäkrade mig om att luften där skulle göra mig gott. Att distansen skulle ge mig ro.

Plötsligt, bara någon dag efter, stod jag på en slottstrappa i den vackraste miljön jag någonsin varit i då en kille kommer halvspringandes in på slottsgården i sofistikerad grårutig kostym, rufsiga pojklockar och ett enormt leende på läpparna. Det var som att leva i en kärleksfilm – en klyschig, kladdig historia där ljuset dämpas i en överdådig kuliss som går ur fokus för att Han med stort H precis entrade. Så var det. Så minns jag det iallafall, för där och då för första gången sen innan sommaren brann det till i hela mig. 

Det är så märkligt hur man kan ha tittat in i någons ögon så länge utan att faktiskt se dem. Jag studerade honom när han inte såg på, nuddade hans rosiga kinder med dåliga ursäkter om att de hade smuts på sig och förstod ingenting. Han tände mina cigg, öppnade mina dörrar. Höll min hand under bordet – närmade sig långsamt för att greppa tag och trycka till. Skrattade och höll med när hans syster sa att jag är för bra för honom. “Jag vet, men ibland händer sånt man aldrig trodde man hade en chans med”, och klämde till min hand under bordet. Viskade att jag gav honom fjärilar i magen utan att släppa blicken ifrån min. Sådär höll det på. Precis som på film. Och äntligen fick jag spela huvudrollen.

Jag inser plötsligt vikten av fina människor. Betydelsen av gester som får det att storma inombords. Det spelar ingen roll vad det blir av oss nu, för jag är honom bara evigt tacksam att han fick mig att fick mig att känna igen. För att han så modigt vågade titta på mig med hela sig. 

Jag vill berätta för dig som läser detta att det i de mörkaste stunder till slut kommer in lite ljus om man bara står ut. Att man måste se sig runt så man inte missar något fint för att det är för nära. Jag vill säga att det är värt att vänta på någon som gör att det inte går att äta eller sova. Inte för att han är elak, utan för att han helt enkelt ger dig röda kinder och så mycket fjärilar i magen att inget annat får plats.

Enter a title

<<<<<<< HEAD ======= >>>>>>> 7b8e8c7dcb6c569b000584cc581f6e5d33ae9fdd