vila i frid

4/7 2016

Ta in dynorna och stäng altandörren, det känns som att det kommer bli regn”, sa mamma ikväll fast himmelen var klarblå. Jag gjorde som hon sa efter att ha gått ut och sett mig omkring ett tag. Det kändes liksom i vinden. Som att något snabbt skulle ändras. Som att något var på väg.

När jag var liten kom en man och hämtade mig på dagis, ibland med en utdragen plasttand, en piratlapp över ögat och en bandana. Han låtsades att vi var sjörövare som skulle fly ifrån något farligt, jag minns inte vad faran var. Jag minns bara hur vi susade fram på gatorna med taket på bilen nerdraget, hur han fick mig att känna mig så säker på den fiktiva flykt jag befann mig på med honom som var min fadersfigur utan att vara biologiskt kontrakterad till att vara något alls för mig.

Han blev sen pappa till min halvbror och trots att han nu hade ett eget barn att ta med på äventyr fick jag alltid vara med. Det gjordes inte skillnad på oss när vi var små, då när man behöver någon som allra mest. Någon som lär en om äventyr eller att äta saker man tycker är äckliga. Någon som lär en att skrubbsår inte är det farligaste man kan råka ut för. Som retas med ömhet.

För några dagar sen fick vi ett samtal om att han varit med i en allvarlig bilolycka. De sa att han skulle klara sig men att ryggen brutits och att det skulle ta mycket lång tid om ens alls att han skulle återfå känsel och motorik i allt från bröstet ner. Men de sa ju att han skulle klara sig. Att det skulle bli bra. Det var ju så att han inte hade en skråma i övrigt, inte ens ett litet skrubbsår.

Igår när min bror var på sjukhuset och hälsade på en skrattande man som precis fått veta att han möjligen skulle återfå rörelse inom ett år pratades vi vid i telefon. Han lät som en ändrad person. En som stirrat döden i vitögat och förstått det vitala i livet. En som ville vara bra, vara stark, vara närvarande. Vi kom överens om att jag skulle hälsa på sjukhuset i veckan, han skojade lite om något som vanligt och så var det inte mer än så.

Vi andades ut för att han kunde andas in.

Ikväll satt jag med fina vänner i kvällssolen och pratade om livet då jag fick ett nytt samtal. Ett som ansträngt bad mig komma hem. Ett som tyst snyftandes bad mig komma fort.

Döden är så plötslig. Så absolut. Den klyver de runtomkrings liv mitt itu och separerar denna fruktansvärda stund från resten av allt man är och har. En parentes i sylvasst svart.

Nu öser regnet ner runtom mig. Det visste vi på något sätt i oss, även fast himmelen var blå. Tyvärr var det mer än vädret som snabbt skulle ändras. Tyvärr svider det så otroligt i mig att det inte var det enda som var på väg.

Vila i frid

Edit:

Hej Flashback,

Jag har en halvbror, samma mamma. Detta rör hans pappa som jag är uppväxt med. Mamma träffade en annan man när jag var 12 som hade barn sen innan. Ett av dom är han ni undrar om. Nu vet ni. Kram på er 

Enter a title

<<<<<<< HEAD ======= >>>>>>> 7b8e8c7dcb6c569b000584cc581f6e5d33ae9fdd