Krönika 1 – han som spökade kvar

Jag blir aldrig påmind längre. I Stockholm har han nästan suddats ut. Ändå gör det och kommer alltid göra – om än lite lindrigare – ont på samma sätt och bränns precis på det ställe han sist kysste mig. 

För tre år sen var vi på semester exakt här, skyddade av fjällen, långt ner i dalen. Han drack varm choklad som han torkade av med tröjärmen, somnade i min famn i sitt fuktiga underställ. Hade rosiga, väderbitna kinder. Vi drack vin och hånglade på snöklädda bygator i för varma jackor.

Jag beslutade mig där och då att blotta det sista av mig jag inte tidigare visat eller sagt högt. Någonsin. För han var ju så kär i mig, han sa ju det, han såg ju på mig sådär så det kändes i hela mig, höll i mig som om jag vore en dyrbar vas – ömt men samtidigt hårt och stadigt.

Fast när han tittade bort från mig såg han något annat. När han skrek på mig av oro var det inte för att han var orolig över vad JAG var kapabel till. Han skämdes över att han bakom min rygg jagade uppmärksamhet som om en heroinist och komplimangerna var giftet som han ovärdigt var tvungen att spruta i sig för att fortsätta stå på benen. 

Samtidigt satt jag och såg på honom som om han skulle bli den enda jag någonsin såg på sådär igen.

Det är så konstigt hur man fastnar i någon. Hur man går runt och är en och helt plötsligt råkar man springa in i en annan som är en och vips så är man två som smälter ihop vid sidan. Hur man inte märker vidden av det förrän man måste separeras och gå itu och får ett hål. Hur det hålet låter av vinden som går igenom när man åker snabbt eller som susar tyst när man vissnar långsamt.

Man pratar gärna om tiden. Om hur den läker oss, tar oss sekund för sekund ifrån det onda på en resa där målet är att komma ut på andra sidan med ett knappt märkbart ärr. Men här, i dalen under fjället, spökar hans värme kvar än.

Så är det med kärlek. Den faller, som tårar eller som snö. Den gör att alla murar raseras oavsett vad dom är gjorda av.

Men den behöver inte alltid falla sönder. Om man bara vågar med någon annan så kanske man kan falla vackert och landa mjukt, tillsammans.

Enter a title

Krönika 2 – han, stormen

Det är natt igen och telefonen brinner i min hand. Den lurar ner mig i sig, öppnar sms-appen, får mig att skriva in hans namn i ”till”-raden och drar min hand mot meddelande-rutan. Runtomkring mig skålar folk, skrålar folk. Hånglar, skrattar, dansar, drar i mig, ska du inte dansa med oss, nej det ska jag inte. För mitt i havet och fylleslaget står jag – omringad av människor – men så oerhört ensam. Jag vet att jag är ensam för att jag kommit på att det är han som saknas. Att jag i stunderna han ger mig av sin tid känner rusningen av blod genom mina ådror. Hur jag kysser som att det varje gång mina läppar nuddar hans ska lämnas ett avtryck.

Hur allt annat känns blekt i jämförelse.

Jag går ut från klubben med mobilen i ett stadigt grepp. Vill inte missa om han ringer, inte för att han kommer det, men ändå. Jag kommer på mig själv med att hoppas att han drack för mycket på den där festen ikväll och därför i dimman minnas att min existens är himla behaglig för hans. Så är det inte. Inte ikväll heller. Jag tänder en cigg och försöker blåsa ut allt ur mina lungor men hans luft ligger ändå kvar här i. Så jag går vägen hem och tänker att berusningen någonstans ska dämpa ljudet av hur hans lite hesa, levda stämma för dagar sen formade meningar som ”var har du varit hela mitt liv” och ”jag vill veta allt om dig”. Istället blir det som bränsle till apparaturen i hjärnan ansvarig för att spela upp varenda stund man delat som en vackert regisserad konstfilm, där bara det vackra skratten och de fina samtalen låter sig höras. Där bara hans händer som drar mig emot sig och hans intensiva blick som når in och igenom mig får synas.

Natten har ett sätt att romantisera omständigheter och gömma det som inte är tillräckligt ljust för att övervinna mörkret. På så sätt glömmer man enkelt bort att man jagar någon som antingen bara vill jagas för den egoistiska vinningens skull, någon som har en som substitut när den andra inte svarar eller någon som faktiskt inte vågar ta sig an det den mycket väl förstår att man kan erbjuda. Det spelar egentligen ingen roll om man dejtat i några månader eller setts några gånger – man känner när det är någon som är bekväm nog att vilja stanna kvar i. Antingen ignorerar man det eller så vågar man prova vart det kan ta en. Jag gjorde det sistnämnda men jag var också den enda av oss. Det blir så självklart nu när ännu en helg gått förbi utan att han inte ens svarat på ett simpelt sms som nu är flera dagar över sitt bäst före-datum.

Jag kommer hem till min tomma, tysta lägenhet där jag inte brytt mig om att plocka upp nyckeln från när han sist kastade ner den i mitt brevinkast. Den representerar en kort stund då jag bestämde mig att jag ville ge någon en chans igen. Det var ju så länge sen sist någon ens fick hålla sig kvar efter andra gången man träffats. Nu ligger den där på golvet och påminner mig om att den inte kommer plockas upp av händerna som jag vill ha i mina. Kollar telefonen igen. Varför kan inte allt bara gå tillbaka till då han bara var någon i min periferi? Varför var jag tvungen att vara så nyfiken och nysta runt i hans mörka, molniga, trasiga men helt underbart genomborrande, fascinerande person? Han ville ju inte ens att jag skulle in där och peta. Han ville vara stängd. Varför var jag tvungen att ta mig förbi och få en inblick i vad som vaktades så? Är det därför jag nu blir nekad rätten till en sån simpel sak som att pussa på hans panna och badda om hans mörker?

Så inser jag. Jag hade också låst in mig. Stängt ner. Och åren har gått. Så kom han, och mot stormar som honom finns inga skydd. Jag lägger mig tillrätta i min för stora säng och blundar. Försöker blockera ut vinden som viskar allt han någonsin sagt – men jag kan inte göra mer än att vänta tills den lagt sig den med.

Krönika 3 – ickerelationernas epidemi

I ubern hem från en kille jag finner mig hos med jämna och korta mellanrum kom jag på mig själv. Han är härlig, smart, intressant och våldsamt rolig. Jag kanske skulle ta och hänga lite mer med honom, se vem han är fast ordentligt? Vi ses ju på barer innan klockan ens blivit midnatt och stirrar in i varandras ögon med märkbar kemi för utomstående åskådare. Var låser det sig då? Jag fick ett sms några minuter efter detta tanketåg passerat i vilket han ber om ursäkt för att han berättat för mig kvällen innan att han har känslor för mig. Att han inte borde ha sagt något för han är ju lite ”ur fas” från tjejen han dejtade sist och därför inte kan lova mig att han är redo för något seriöst, att han säger det nu så han inte ”sårar mig sen”.

 Det finns alltid någon eller några man pratar med när man i natten, då klubbens ljus tänds, står ensam kvar. En sån man smsar när dagen byter namn till söndag och man vill ha någon som kramar på en. Såna där man inte riktigt vet varför de just är ”såna där” – varför just den relationen bromsade och dog ut innan något knappt hade hunnit födas.

Jag syftar till alla dessa personer du har i din telefonbok som du egentligen gärna skulle dejta men av olika anledningar inte gör. Jag pratar om epidemin som spridit sig bland alla singelmänniskor där vi alla blivit så sjuka att vi bara spelar utan insatser – där vi lajvar förhållanden men helt konsekvenslöst och utan förpliktelser.

Jag pratar om icke-relationerna.

Undrades och ältandes har vi, kvinnor som män, läggning som läggning, diskuterat och funderat över varför vi står och stampar på samma plats med vissa personer. Varför man en kväll tillåts vara insläppt, nå högre och få värmas för att sen dagen därpå bli avhyst ut i kylan igen? Det här beteendet som sedan ursäktas från motparten med ”jag kan inte ha en relation just nu” eller ”det är väl bra att jag säger något nu så man inte kommer på det när det är försent?” Det här beteendet man faktiskt även själv slänger sig med?

 Jag ringde en tjejkompis och berättade om min icke-relationskilles ”hej-jag-gillar-dig-alltså-på-riktigt-verkligen”-tal och även då hans efterföljande sms. Jag läser upp hans ord, beredd att berätta hur gullig han är som deklarerar sin osäkerhet. Att han inte vill såra mig. Fast när hans ord blir mina, när jag högläser detta för min kloka vän, hejdar jag mig mitt i.

 Istället för att läsa upp resten av smset för min vän säger jag istället att han faktiskt inte alls sitter på en position rent känslomässigt i mitt liv där han kan såra mig, men något grandiost i honom och något naivt i mig låter honom känna sig stolt över att han gett mig en heads up för sin kommande, eventuella douche-ighet.

 Haha. Vänta lite nu. Springer vi alla alltså runt och förbehåller oss rätten att bestämma hur andra människor känner för oss? Har vi singelmänniskor någon masshybris om att alla vill bli tillsammans med oss, så pass mycket att vi måste gardera oss för eventuella jobbiga situationer innan de ens i närheten har tillåtits hända?

 Jag sväljer hårt när jag läser mina svar tillbaka som skrevs innan denna insikt hade hejdat dem. ”Klart vi bara kan hänga lite och se var det leder, det behöver väl inte bli en grej mer än så? Fattar att du är lite trasig från henne, helt lugnt. Vi kan väl ta en öl snart då som du sa?”

 Min vän skrattar till i telefonen eller min långa utläggning.

”Ja… Jäklar du. Jaha, så inga fler icke-relationer som bara dränerar oss på tid och känslor? Kan inte du skriva en krönika om detta så alla fattar att såna här personer måste bort?”

”Jo”, sa jag och raderade hans nummer.

Gör det du med.

<<<<<<< HEAD ======= >>>>>>> 7b8e8c7dcb6c569b000584cc581f6e5d33ae9fdd