my most read entry

Detta är mitt mest lästa inlägg. Varje vecka, även fast bloggen varit inaktiv en längre tid läses detta inlägg så våldsamt många gånger. Varför vet jag inte, kanske för att det där som rör sig i huvudet när man ska sova är rätt lika för många. Här är det iallafall igen om man missat.

Skriver. Raderar. Skriver. Raderar. Röker ett par bloss. Skriver igen. Raderar. Igen.
Undrar varför djur jagar varandra. Nyser. Undrar varför mitt hjärta aldrig exploderat när jag nyst. Undrar om det är en myt att hjärtat kan explodera när man nyser. Undrar när mitt sår på tummen ska läka. Kollar telefonen. Undrar om jag kan få dödliga sjukdomar genom såret på min tumme. Undrar hur mycket bakterier som finns runtomkring mig. Kollar telefonen. Drar mig i skinnet. Dricker vatten för att hålla mig vaken för att kunna somna. Drar mig i skinnet. Undrar vad jag gjorde för exakt ett år sen. Känner mig lurad. Undrar om jag är väldigt stark eller väldigt svag. Undrar om jag är helt galen och att alla vet det. Undrar om folk vet så mycket egentligen. Skrattar.

Undrar vad alla i hela världen vet. Undrar vad man skulle känna om man visste vad alla vet. Kollar telefonen. Undrar vad som är själen. Undrar om djur har själ. Undrar om djur känner många känslor. Drar bort en bit nagel. Undrar varför just dessa hudceller dog. Undrar om de hade hudcellsbarn som blev ledsna när dem dog. Undrar om jag kommer dö snart. Minns att jag alltid trodde att jag skulle dö ung som yngre och då skulle man komma till Västerås för det sa Lotta på Bråkmakargatan. Tar mig för ansiktet. Konstaterar att jag är ett märkligt människobarn. Undrar om man kan beskriva mig som ”knölig” för det känns knöligt att vara jag fast på ett bra sätt. Bäddar in mig. Klär inte av mig. Släcker lampan. Blir rädd. Tänder lampan. Fryser. Skrattar åt att man kan tänka så mycket på precis ingenting och sen skriva om precis ingenting. Undrar om man någonsin kommer kunna spela upp allt man drömt på duk. Undrar om det inte är dags att sova nu. Ler för jag väljer att le.
Släcker. Igen.

Enter a title

we all feel it

Ett slag i bröstet.

Som att någon knöt sin näve och med all sin kraft slog igenom och förstorade det svarta hål som redan fanns inne i mig. Så kändes det idag när jag kraftlös och panikslagen sjönk ner bland mina sorterade tvätthögar och plötsligt blev så oerhört fylld av självtvivel att allt jag förmådde att göra var att låta tårarna rinna.

Det kommer oftast utan förvarning. Man lever sitt liv, låter dagen gå. Svarar på samtal, äter lunch, går en promenad hem på samma gata man gått i år. Allt är som det är. Sen händer det något. Ett snöre brister och en mörk ridå ramlar kraftfullt ner för ens ögon där man står. Är jag en dålig människa? Hatar alla mig? Är jag ful? Är jag oönskad? Är jag ensam? Har jag någon? Har jag ens mig själv? Så håller det på. Mantrat. Om och om igen tills det tagit sig in i blodomloppet och med det kaninbultande hjärtat giftat ner hela ens kropp. Men varför?

Jag ringde en av mina närmsta vänner. Berättar, skäms, men berättar. Och hon är tyst. Vi har känt varann så länge, hon och jag. Kan varann, känner till osäkerheter och styrkor. Efter ett tag berättar hon samma. Skäms, men berättar. Om hur hon som precis träffat en riktigt bra kille inte vill sova med honom jämt för att hon inte vill visa sig för honom, inte ens under täcket. Hur hon står framför spegeln, drar sig i skinnet och vill ut. Bort. Högtryckstvätta sig själv eller byta kropp helt.

Jag säger att hon ska vara stolt över sig själv. Glad över att hon träffat någon som verkligen tycker om henne. Att jag inte har det, att ingen riktigt visat intresse för mig på hela sommaren. Så blir hon tyst igen. Jag hör att hon tänker – att hon har tänkt. Så säger hon att jag flytt från det. Från varenda gång någon närmat sig mig, från att ens sätta mig i de situationerna då någon ens kan eller får närma sig mig. Gömmer mig bakom vänner, att jag är en vän. Så inser jag. Jag känner ju precis som henne. Att jag inte vågat för att jag inte vågar. Inte vågar ha någon i min bubbla där jag känner mig svullen och ful. Otillräcklig.

Jag har valt min ensamhet. Inte medvetetet, men jag är orsaken bakom den. Vi börjar skratta åt oss själva. Så jävla fåniga. Nu måste vi sluta. Jag reser mig upp, rättar till de nu skrynkliga lagren av tvätt på golvet. Andas.

Jag har valt min ensamhet, precis som hon. Precis som du. Och vi är inte ensamma.

<<<<<<< HEAD ======= >>>>>>> 7b8e8c7dcb6c569b000584cc581f6e5d33ae9fdd