Advice

Hej hörrni,
Jag får mycket frågor på Twitter dagligen om jag kan ge råd om diverse saker. Allt ifrån hur man orkar vara stark till hur man får en kille att märka en till hur man sminkar sig. Så, jag tänkte att jag gärna ger er råd helt enkelt!
Skriv i kommentarerna så svarar jag i ett inlägg imorgon.
Puss,
M

Enter a title

Frida

Min fina fina vän Frida Söderlund som varit väldigt stöttande i detta skrev precis en reaktion och ett svar på mitt inlägg nedan. Det är verkligen sorg och smärta som gör någon stark, hon är en kvinna man ser upp till som så många redan gör.
Hon delade med sig av sitt onda såhär:

Jag minns hur det där kändes. Men jag behövde aldrig åka dit och se hur det förändrats. Jag behövde se dem gå.
Halva min familj, med kuddar under armarna, med så mycket av mig själv i de där kartongerna. Då var mitt rum allt jag hade. Så länge jag stängde in mig där kom inte kylan in. Men öppnade jag dörren såg jag rakt in i det där kala mörkret. Människor, möbler, minnen – allt borta. Och man låg vaken om nätterna med trycket över bröstet och undrade om det skrämde dem med. Om de också undrade om de skulle våga somna med tron att morgondagen var en annan.
Men det är sant som du säger. Man kan vara hemma i sig själv. Jag behövde komma dit då, du behöver stanna där idag. Inte för att det gör mindre ont egentligen, alls. Det bara är så. Tänker på dig. <3

Separation

Jag brukade komma hit när jag behövde andas. Nu kan jag inte andas här längre. Det finns ingen luft kvar, bara ett ljudlöst eko av alla minnen som passerat i dessa korridorer.
Jag minns hur det var när vi flyttade hit. En nybildad familj som snabbt fyllde upp hela huset med skratt, med värme. Jag minns min första natt i mitt nya rum. Hur jag stirrade runt mig där jag låg i min säng på varenda vrå för att känna in det, känna till det. Det var min plats, mitt gömställe ifrån resten av världen och jag älskade det så. Idag nästan tio år senare känns det som en främmande omgivning. Väggarna har samma färg men ljuset är inte detsamma. Jag hör inte längre mina syskons steg på våningen under mig, jag känner mig inte trygg.
För bara några veckor sen längtade jag hit hela tiden. Nu vill jag bara härifrån. Jag känner mig som en främling i mitt eget hem – kanske för att det inte längre står för det som det alltid tidigare gjort – familj, kärlek, värme.
Det är inte på grund av hösten det är så kallt här. Det är för att en person valde att det inte längre skulle vara allas vårt helt utan förvarning.
Livet ändrar riktning konstant. Det är inte alltid du själv som bestämmer det och det är inte alltid till det bättre. Folk kommer och går, det gör även vänner och vad du väljer att kalla för hem. Så länge du känner dig hemma i dig själv kommer det alltid att finnas en plats för dig oavsett vad som händer i din omvärld. Håll hårt i den du är, i dina egna och låt aldrig någon ta just det ifrån dig. Allt annat är sekundärt.
M

IMG_5041.JPG