broken love

Vi har alla kärlekar som vi sörjer. Olycklig kärlek, brusten kärlek, förlorad kärlek. Kärlek som aldrig fanns.

Vi aktar oss för den. Kastar oss in i den, letar efter den, förnekar den. Och ändå är den där, undangömd i vråer som man inte kommer åt. Ett stängt hjärta är ett som en gång var öppet, som en gång brann naivt för någon annan, som bar ett annat i sig själv. Som sen blev brustet och i miljontals bitar ramlade ut och glödande brände när den pumpades ut i blodet, kroppsdel efter kroppsdel, runt runt.

Det är det som är så fint – när vi samlar ihop alla bitar och pusslar ihop de tålmodigt, limmar fast bitarna tills det kan slå i takt med någon annans igen. Det är det modigaste man kan göra, att våga riskera den glödande smärta som när det så hjälplöst faller samman. Att våga riskera att få äran att bära ett annat hjärta i sig och aldrig, aldrig behöva tappa det någonsin igen.

Enter a title

people

Time

Jag är så fascinerad av begreppet tid. Vad det egentligen är, vad det gör med oss. Hur vi använder den, hur vi slösar den, hur vi jagar den och blir jagade tillbaka. Tid är den dyrbaraste ägodelen vi har och ändå lägger vi så mycket av den på att oroa oss inför den gångna eller kommande tiden.

Se detta och förstå vad jag menar.

.

 

be proud

Hej alla fina fina ni.

Jag har inte haft tid att skriva på länge. Varför? Det ska jag förklara.

Det tog mig så lång tid att bli stolt. Jag minns så väl när jag var tretton och var helt säker på att jag aldrig skulle uträtta något större med mitt liv. Att jag skulle nöja mig, bli en i mängden, även fast jag skulle hata det. Jag var så säker på det just för att jag var säker på att jag aldrig skulle klara av något annat än just det, att bli lagom begåvad i en lagom värld och alltid behöva kväva den del i mig som ständigt jagade efter något annat, något större.

Det tog nästan sju år innan jag slutade placera mig själv i ett fack jag visste att jag egentligen inte tillhörde. Det är så lätt att falla för konformitet, för enkelhet och böja sig för allt som är kämpigt och knepigt. Jag valde bara en dag att sluta med det och ta mig an saker som kändes som att ta på sig på tok för stora skor och springa ikapp människor som bekvämt lunkat framåt hela livet.

Jag är snart 23 år. När jag var 19 så skrev jag en början på ett filmmanus som två år senare tog in mig på en av de bättre filmskolorna i världen. För drygt ett år sen var det dit jag var påväg, till New York och gator som aldrig slocknar, aldrig dör ut. Sen blev jag tillfrågad om ett jobb här i Stockholm som lät fantastiskt spännande. Jag tänkte att, visst jag kan väl hålla på med det tills jag flyttar, det är väl bara kul. Det tog tre veckor och några snabba möten med de jag skulle jobba med så var jag fullkomligt fast. Mitt liv övergick till sena nätter och långa dagar med några av de mest fantastiska, karaktärsfulla personer jag fått den enorma äran att ha i mitt liv.

Jag har slitit, jag har investerat min tid och mitt liv, jag har skrattat, skrikit, gråtit, legat sömnlös, varit obeskrivligt glad och varit extremt rädd för om jag gjorde rätt val som stannade kvar här och gav upp allt det andra.

I lördags tog jag för första gången på exakt ett år ett djupt andetag och ett kliv tillbaka. Tog in stämningen, lyssnade till de tusentals människorna runtomkring mig och inte minst de fyra människorna jag älskar med hela min själ och bara kände. Det tog mig lång, lång tid att inse detta men jag säger det till er så ni slipper famla så länge efter det; Se till att vara stolt över det du gör med ditt liv. Inget, inget i hela denna värld ger ens liv mening mer än att känna genuin stolthet med vad man åstadkommer. Litet som stort, vad det än må vara, se bara till att din tid går åt något som du kan känna i hjärtat att du har bidragit till något större, något som ger andra men framförallt dig lycka. Som ger kärlek.

Hur jobbigt det än är, hur mycket du än behöver kämpa. Gör det. Inget är större.

M

Hair

Hello!
Kom precis hem från jordens längsta dag. Blir påmind om hur mycket jag jobbar när jag inser att jag inte varit hemma i min egna lägenhet mer än tre gånger på två veckor. Helvete vad det ska kosta att vara en karriärshagga.
Och självklart eftersom jag är en hagga så bestämde jag mig för att färga håret därefter. Nu är det blågrått som alla kärringar på mitt ärade Östermalm har. Nu ser vi likadana ut, jag och tantalurorna som släpar sina Guccirullväskor på ICA Karlaplan. Så lite som skiljer oss nu. Det enda är väl ålder och jobb.
Aja. Gillar du eller hatar du? Skriv i kommentarerna!
Före:

20140402-235335.jpg

Efter:

20140402-235232.jpg

20140402-235247.jpg

Five a.m.

Det är tidig morgon eller sen natt beroende på hur man ser på det. Några druckna i min ålder skrattar vinglandes hand i hand mot ett håll de tidigare ikväll inte visste att de var påväg mot.

Det är här jag trivs mest, i timmarna av dygnet där vi är så få som är här ute. I tiden som inte är bestämd vad den ska användas till. Där vi som inte vet var vi är påväg kan vandra fritt bland gatlyktorna som enbart för oss lyser upp vägar som tar oss framåt.