Something else is hurting you – that’s why you need pot or whiskey, or whips and rubber suits, or screaming music turned so fucking loud you can’t think.

Charles Bukowski

Enter a title

once upon a time

En gång i tiden blev jag knäsvag av att känna din doft på mina kläder. Av att ligga på ditt muskulösa bröst och höra dina hjärtslag. Jag kunde ligga där så länge och bara njuta av det faktum att du fanns, att du andades. Ligga och vara orolig för att om jag slutade lyssna skulle ditt hjärta sluta slå.

Vi blev tillsammans, levde tillsammans och mer och mer la jag mitt hjärta i ditt. Det är en så storslagen känsla när två lever i symbios men så fruktansvärt läskigt när murarna man i så många år byggt upp raseras, lager efter lager. Allt man kan göra är att blunda och hoppas på att den andra personen tar hand om allt man gett den.

Nuförtiden blir jag arg av att ens höra ditt namn. Jag blir arg för att du tog dig in i mig och betedde dig så vårdslöst. För att du inte insåg storheten i att vara bara två och att du var för ignorant för att se att jag stod och höll i dig oavsett åt vilket håll du blåste omkull. För feg för att öppna ögonen.

Nu är det någons annans öra som lyssnar till dina hjärtslag men jag kan äntligen lyssna till mina egna och känna mig fri.

 

My heart didn’t break into a thousand pieces after he left. Instead, I realized all the things he didn’t do. He didn’t want to hear my stories. He didn’t ask me questions. He didn’t smile when I was talking to him. He didn’t hug me out of the blue to make me feel good. His hugs were always a preamble to something else and after he was gone, I wondered if he ever knew me at all.
― Diane Les Becquets

“Since I was young, I have always known this: Life damages us, every one. We can’t escape that damage. But now, I am also learning this: We can be mended. We mend each other.”
Tobias Eaton

it ain’t easy until you find out it is

15 år. För mycket smink. För lite självförtroende. För stor käft. Var har man alla? Var har man sig själv? Vem är man? Vad vill man? Varför? Varför inte? Varför förstår ingen? Varför förstår jag inte ens själv?

Tankarna går runt i samma takt som centrifugen i tvättmaskinen där alla kläder man aldrig känner sig fin i ligger och blir rena för att ge en samma ångest igen när man öppnar garderoben för tidigt på morgonen. Måste upp så tidigt. Måste duscha, måste locka håret, måste välja ut det man ser minst ful ut i. Undrar vad han kommer tycka när han ser en idag? Måste noppa ögonbrynen. Måste dra upp BH-banden. Måste byta tröja. Igen. Igen. Igen. Måste springa till bussen.

Hörlurarna i väskan är lika trassliga som håret man lockat en timma blivit efter att ha stött in i halsduken på vägen till skolan. Fan. Undrar om musiken man lyssnar på hörs ut. Undrar vad folk tycker om det. Undrar om det kanske är lite pinsamt, om man kanske borde lyssna på något som personen som går bakom en ser ut att lyssna på så den tycker att jag är okej. Stänger av musiken. Tittar ner.

Vännerna i skolan väsnas lika mycket som huvudet gör under natten. Vad snackar de om? Vem sa de att de tyckte var äcklig? Inte jag va? Hjärtat åker ner i halsgropen. Lyssnar lite till medan svetten rinner under de förstörda hårlockarna. Se cool ut. Nej okej, det var inte jag som var äcklig idag. Pust. 

Går på lektion som är lika rörig som man är inombords. Kan inte ta in vad det snackas om, tänker på hur man ska titta på honom när man kommer tillbaka från att gå på toa som man egentligen inte ens behöver gå på. Måste ut. Kan inte se ful ut. Misslyckades. Skit. Ler lite på lunchen. Låtsas om att man bryr sig om vad som händer runt sig. Tittar bara ner i telefonen och andas kort.

Går tillbaka hem till ett stökigt rum som speglar hur man mår. Känner så mycket känslor. Allt på samma gång. Hagelstorm. Glad. Ledsen. Glad. Rädd. Ledsen. Orolig. Mamma skriker. Oklart varför. Hon fattar inte. Ingen fattar. Blundar hårt och försöker tänka bort tankarna.

Repeat.

22 år. Skrattar åt alla år som gick åt att vara till lags. Åt att försöka anpassa sig själv som en flytande pusselbit. Åt att försöka bli älskad, respekterad. Beundrad. Om man bara hade förstått det enkla då.

Sätter på mig något fint jag trivs i, ler åt mig själv i spegeln, sätter på den musik jag känner för på högsta volym i alldeles för stora hörlurar och kliver ut i världen exakt som den jag är. Knölig, märklig, ärrad. Men så glad att jag äntligen är jag.

Jobbar hårt, ger kärlek åt andra och mig själv och ägnar en tanke åt 15-åringen som inte förstod poängen förrän det nästan var för sent.

Repeat.

tumblr_m8gu1giW0h1qd94umo1_500

ed

Den här texten har satt sig i en vrå långt in i mig och slagit rot. Få kan skriva som honom.

 

So I take you to the beach, and walk along the sand,
And I’ll make you a heart pendant, with a pebble held in my hand.
And I’ll carve it like a necklace, so the heart falls where your chest is,
And now a piece of me, is a piece of the beach, and it falls just where it needs to be, and rests peacefully.
You just need to breathe, to feel my heart against yours now, against yours now.

 

sweet dreams and beautiful nightmares

 

frdagg frdag fredags night

Igår rastade jag mina nerver med fint sällskap. Sov med rött läppstift och kände mig fin. Inte lika fin när jag vaknade med röd färg i hela ansiktet.

Hade på själsburen: Jacka och klänning från River Island, skor från Jeffrey Cambell och hatt från Hattbaren som jag snott av en snel kompis som aldrig någonsin kommer få tillbaka den. Ett så kallat ta-lån.