På perrongen

Det är söndag, och runtomkring mig står par tätt omslingrade och viskar hejdå medan deras hjärtan brister i takt till sekunderna som tickar mot deras avsked.

En tjej med en resväska full av kläder som fortfarande doftar som honom gråter tyst. Han smeker försiktigt bort tårarna från hennes kind och lägger sin sorgsträckade panna mot hennes. ”Vi ses om några veckor igen”. Allt sker så försiktigt, de viskar som de är gjorda av tunt glas som när som helst kan gå sönder. Som papper som kan fatta eld när som helst.

Hon håller i, håller om och vet att samtidigt som tåget rullar in på perrongen måste hon slita sig loss, gå itu, brinna upp och inte bli riktigt hel förrän hon är tillbaks på den här perrongen igen.

Avsked är vackert, men bara på håll.

Enter a title

Kokosglass på pinne

Kokosglass på pinne

Efterrätter är ju lite kluriga. När man blir äldre ska det krånglas till så värst. Vi tror ju på pinnglass stenhårt sen innan vi lärde oss prata. Låt oss stick to that litegrann med denna snygga, lite mognare variant. Länge leve barn-efterrätter! Denna är gjord, som alla recept, för mitt och Fannys härliga konto A Stove Story.

1 paket kokosgrädde (enbart den feta delen)

2 bananer

1 msk riven kokos

150 g mörk choklad (använd mjölkfri choklad om du vill göra glassen vegansk)

Till garnering:

Hallon

Riven kokos eller kokosflakes

Havssalt

Tillbehör:

Grillpinnar

Glassform eller liten brödform

Mosa bananerna ordentligt med en gaffel och tillsätt kokosgrädden och den rivna kokosen. Vänd försiktigt så att smeten inte skär sig.

Vält försiktigt i kokos- och bananblandningen i glassformarna och stoppa i en grillpinne. Har du inte en glassform går det bra att använda bakplåtspapper i en liten brödform. Bred då ut kokos- och bananblandningen i brödformen istället. Låt sedan stå i frysen i cirka 2 h innan du tar ut pannan och lyfter upp pappret. Skär glassen i portionsbitar och stick försiktigt in en grillpinne i varje glass.

Värm upp chokladen över ett vattenbad (eller i micron om du är skillad) och ös sedan glassarna med en liten sked innan du stoppar in dem i frysen igen tills servering. Avnjut med en skvätt limoncello!

nuit

Jag har en märklig relation till natten.

Jag älskar att vara vaken när allt annat sover, när allt ligger still. Samtidigt är det då det är som rörigast i mig. Det som inte hinner ta plats under dagtid kryper fram och påminner om sår som inte läkt, om människor som fattas mig. Om det som inte längre är.

Men inatt har jag lämnat balkongdörren öppen. Inatt doftar jag på sommaren och det blommar i hela mig.

Inatt känns det som att jag är på väg mot något fint. Något varmt.

Inatt är mörkret en vän.

HEJ!

Hej. Hemskt mycket hej.

Det ska bli himla bra att börja blogga igen. Jag känner att jag har för mycket i mig som måste ut någonstans och har glömt hur skönt det är att få ner det här. Så nu blire så igen helt enkelt att jag kommer pladdra på i olika format för alla som vill läsa.

För dig som inte vet så heter jag Michaela Hamilton. Jag är 25 år och skriver krönikor här i Veckorevyn samtidigt som jag är profilansvarig på Perfect Day Media. Jag driver också matkontot @astovestory på Instagram tillsammans med min gode vän Fanny Ekstrand.

Jag skriver massa om kärlek. Det brukar typ se ut såhär, såhär eller också ibland så kort som såhär.

Jag gör små konstiga moodboards ibland. De kan se ut typ såhär eller såhär.

Jag gör recept. Min blogg är lite skev just nu pga inte styrt upp allt gammalt material, men det kan se ut såhär eller också såhär.

Så, nu vet ni vad som kommer. Jag längtar efter att berätta saker för er. Hoppas ni längtar med.

M

Krönika 4 – till han som kom med fjärilar

Du gör mig så nervös. Mina vänner har frågat mig varför jag stammat hela helgen. Jag säger bara åt dem att titta på dig, och de förstår.” Jag blev tyst. Mina ögon vågade inte möta hans och jag kände hur blodet rasade igenom mig som en flod under en storm och la sig strax under huden på mina kinder. Det var något visst med hur han sa det – som att han var exalterad och skräckslagen på samma gång. Som att han försökte hejda sig men hur även hans puls sprätte okontrollerat och ut kom det trots att han ofta ursäktar sig för att han är dålig med ord. 

Vi har varit bekanta i 8 år. Han flyttade härifrån. Vi har setts ibland, men det tog mig 8 år att verkligen se honom. När jag väl gjorde det, för exakt 96 timmar och 24 minuter sen, gick all min luft ur mig. Nu står han här och kysser mig så att mina ben viker sig och så att mina armar skakar. Står och drar mig mot sig med full kraft och våldsam försiktighet. Nu står han här utanför en flygplats jag är otroligt försenad till och säger det finaste ordet jag vet till mig. “Stanna”, säger han. “Stanna”.

Den här sommaren har varit den absolut värsta tiden i mitt liv. Den lämnade mig förstenad i sylvass sorg, isolerad från mitt liv och allt där i – så jag behövde röra mig, behövde ta mig ut. En vän till mig erbjöd sig att ta med mig till hans bästa vän som jag ju är bekant med. Det var något om någon fest och den engelska lantbygden. Något mer var det säkert, jag har haft svårt att ta in vad folk säger. Det blir så när människor man älskar upphör att finnas till, en av otaliga vidriga konsekvenser. Han sa att han inte hade någon aning om vad vi skulle göra men försäkrade mig om att luften där skulle göra mig gott. Att distansen skulle ge mig ro.

Plötsligt, bara någon dag efter, stod jag på en slottstrappa i den vackraste miljön jag någonsin varit i då en kille kommer halvspringandes in på slottsgården i sofistikerad grårutig kostym, rufsiga pojklockar och ett enormt leende på läpparna. Det var som att leva i en kärleksfilm – en klyschig, kladdig historia där ljuset dämpas i en överdådig kuliss som går ur fokus för att Han med stort H precis entrade. Så var det. Så minns jag det iallafall, för där och då för första gången sen innan sommaren brann det till i hela mig. 

Det är så märkligt hur man kan ha tittat in i någons ögon så länge utan att faktiskt se dem. Jag studerade honom när han inte såg på, nuddade hans rosiga kinder med dåliga ursäkter om att de hade smuts på sig och förstod ingenting. Han tände mina cigg, öppnade mina dörrar. Höll min hand under bordet – närmade sig långsamt för att greppa tag och trycka till. Skrattade och höll med när hans syster sa att jag är för bra för honom. “Jag vet, men ibland händer sånt man aldrig trodde man hade en chans med”, och klämde till min hand under bordet. Viskade att jag gav honom fjärilar i magen utan att släppa blicken ifrån min. Sådär höll det på. Precis som på film. Och äntligen fick jag spela huvudrollen.

Jag inser plötsligt vikten av fina människor. Betydelsen av gester som får det att storma inombords. Det spelar ingen roll vad det blir av oss nu, för jag är honom bara evigt tacksam att han fick mig att fick mig att känna igen. För att han så modigt vågade titta på mig med hela sig. 

Jag vill berätta för dig som läser detta att det i de mörkaste stunder till slut kommer in lite ljus om man bara står ut. Att man måste se sig runt så man inte missar något fint för att det är för nära. Jag vill säga att det är värt att vänta på någon som gör att det inte går att äta eller sova. Inte för att han är elak, utan för att han helt enkelt ger dig röda kinder och så mycket fjärilar i magen att inget annat får plats.

Jag blir så arg på tiden. Jag vill springa bakåt, springa in i sommaren alla de år den varit med dig. Sätta mig tillrätta bredvid dig. Ta ett kärleksfullt grepp om din hand. Ge dig en kram. Känna doften av ditt solvarma hår och ge dig en puss på din rosiga kind. Jag vill berätta för dig hur lycklig du gör mig, här i solen, där vi bara är. Där vi bara lever och skrattar. Jag vill känna hur din hand klämmer tillbaks omedvetet av kärlek. 

Jag vill springa bakåt till när du var en liten kille med för stora hörlurar slumrandes bredvid mig i soffan. Höra dina andetag mellan vindbrisarna utanför fönstret där allt annat är i rörelse medan allt står still här inne. 

Jag vill stå still i din dörröppning och se på dig medan du berättar för mig om din kväll. Höra dig berätta om saker som gör dig varm, gör dig glad. Jag vill bara tas tillbaka till alla de små stunder i livet där jag bara har fått vara med i ditt. 

Jag är så arg William. På tiden. Att den inte stannar upp, att den inte tillåter mig spola tillbaks den. Att den tvingar mig att om några timmar istället se våra bröder rödgråtna i sina nya matchande kostymer de hatade att prova ut. Jag hatar tiden för att jag kan inte få en droppe till av den med dig. 

Ändå går den framåt medan jag håller mig fast med allt jag har. 

För William, för evigt


Jag sitter i ett rum fullt av sorgebuketter. Luften är slut fast alla fönster är öppna. Det har hunnit bli höst utanför utan att jag upplevt övergången och jag minns knappt sommaren som varit. Det känns som om det varit en varm mardröm där varje dag gått ut på att klara sig till natten som bara kommit bärandes med fler mardrömmar. Kroppen reagerar klumpigt. Händerna skakar, benen känns som säckar. Ögonen vill bara stängas, försöka vakna till en annan verklighet där detta aldrig hänt. Men det har hänt. Det är såhär pass jävligt. 
Efter begravningen i fredags körde William hem mig, märkbart tagen av förlusten jag och min ”riktiga” bror precis känt. Märkbart orolig över att vi kunde bli så ledsna. Att vi kunde gråta sådär med hela kroppen. Han tröstade så fint. Han var så mjuk och liten, sådär som han alltid blev i min närvaro. En numera lång kille med hår på bröstet som blev som den där lilla ungen jag kliat i håret till sömns så många gånger. Jag älskade det så, att jag hade den effekten på honom. Att jag, oavsett situation, alltid kunde känna att han hade den rena tilliten till mig. 
Ingenting kan någonsin fungera som förklaring för den smärtan som blivit av det enorma hål i mitt hjärta som gapar så tomt efter honom. Det är bedövande. Det gör så ont att det inte känns alls. 
Jag tänker mycket på hans vänner. Tänker på alla han berört. På hur vi alla delar den där ekande tomheten nu, delar den där ilskan över hur orättvist det kan vara att finnas till i en värld där de man älskar slutar finnas med en. 

Jag försöker hålla mig stark för den lilla kille som blev så orolig över min sorg. Även om den är så enorm för honom. 

vila i frid

4/7 2016

Ta in dynorna och stäng altandörren, det känns som att det kommer bli regn”, sa mamma ikväll fast himmelen var klarblå. Jag gjorde som hon sa efter att ha gått ut och sett mig omkring ett tag. Det kändes liksom i vinden. Som att något snabbt skulle ändras. Som att något var på väg.

När jag var liten kom en man och hämtade mig på dagis, ibland med en utdragen plasttand, en piratlapp över ögat och en bandana. Han låtsades att vi var sjörövare som skulle fly ifrån något farligt, jag minns inte vad faran var. Jag minns bara hur vi susade fram på gatorna med taket på bilen nerdraget, hur han fick mig att känna mig så säker på den fiktiva flykt jag befann mig på med honom som var min fadersfigur utan att vara biologiskt kontrakterad till att vara något alls för mig.

Han blev sen pappa till min halvbror och trots att han nu hade ett eget barn att ta med på äventyr fick jag alltid vara med. Det gjordes inte skillnad på oss när vi var små, då när man behöver någon som allra mest. Någon som lär en om äventyr eller att äta saker man tycker är äckliga. Någon som lär en att skrubbsår inte är det farligaste man kan råka ut för. Som retas med ömhet.

För några dagar sen fick vi ett samtal om att han varit med i en allvarlig bilolycka. De sa att han skulle klara sig men att ryggen brutits och att det skulle ta mycket lång tid om ens alls att han skulle återfå känsel och motorik i allt från bröstet ner. Men de sa ju att han skulle klara sig. Att det skulle bli bra. Det var ju så att han inte hade en skråma i övrigt, inte ens ett litet skrubbsår.

Igår när min bror var på sjukhuset och hälsade på en skrattande man som precis fått veta att han möjligen skulle återfå rörelse inom ett år pratades vi vid i telefon. Han lät som en ändrad person. En som stirrat döden i vitögat och förstått det vitala i livet. En som ville vara bra, vara stark, vara närvarande. Vi kom överens om att jag skulle hälsa på sjukhuset i veckan, han skojade lite om något som vanligt och så var det inte mer än så.

Vi andades ut för att han kunde andas in.

Ikväll satt jag med fina vänner i kvällssolen och pratade om livet då jag fick ett nytt samtal. Ett som ansträngt bad mig komma hem. Ett som tyst snyftandes bad mig komma fort.

Döden är så plötslig. Så absolut. Den klyver de runtomkrings liv mitt itu och separerar denna fruktansvärda stund från resten av allt man är och har. En parentes i sylvasst svart.

Nu öser regnet ner runtom mig. Det visste vi på något sätt i oss, även fast himmelen var blå. Tyvärr var det mer än vädret som snabbt skulle ändras. Tyvärr svider det så otroligt i mig att det inte var det enda som var på väg.

Vila i frid

Edit:

Hej Flashback,

Jag har en halvbror, samma mamma. Detta rör hans pappa som jag är uppväxt med. Mamma träffade en annan man när jag var 12 som hade barn sen innan. Ett av dom är han ni undrar om. Nu vet ni. Kram på er 

Krönika 1 – han som spökade kvar

Jag blir aldrig påmind längre. I Stockholm har han nästan suddats ut. Ändå gör det och kommer alltid göra – om än lite lindrigare – ont på samma sätt och bränns precis på det ställe han sist kysste mig. 

För tre år sen var vi på semester exakt här, skyddade av fjällen, långt ner i dalen. Han drack varm choklad som han torkade av med tröjärmen, somnade i min famn i sitt fuktiga underställ. Hade rosiga, väderbitna kinder. Vi drack vin och hånglade på snöklädda bygator i för varma jackor.

Jag beslutade mig där och då att blotta det sista av mig jag inte tidigare visat eller sagt högt. Någonsin. För han var ju så kär i mig, han sa ju det, han såg ju på mig sådär så det kändes i hela mig, höll i mig som om jag vore en dyrbar vas – ömt men samtidigt hårt och stadigt.

Fast när han tittade bort från mig såg han något annat. När han skrek på mig av oro var det inte för att han var orolig över vad JAG var kapabel till. Han skämdes över att han bakom min rygg jagade uppmärksamhet som om en heroinist och komplimangerna var giftet som han ovärdigt var tvungen att spruta i sig för att fortsätta stå på benen. 

Samtidigt satt jag och såg på honom som om han skulle bli den enda jag någonsin såg på sådär igen.

Det är så konstigt hur man fastnar i någon. Hur man går runt och är en och helt plötsligt råkar man springa in i en annan som är en och vips så är man två som smälter ihop vid sidan. Hur man inte märker vidden av det förrän man måste separeras och gå itu och får ett hål. Hur det hålet låter av vinden som går igenom när man åker snabbt eller som susar tyst när man vissnar långsamt.

Man pratar gärna om tiden. Om hur den läker oss, tar oss sekund för sekund ifrån det onda på en resa där målet är att komma ut på andra sidan med ett knappt märkbart ärr. Men här, i dalen under fjället, spökar hans värme kvar än.

Så är det med kärlek. Den faller, som tårar eller som snö. Den gör att alla murar raseras oavsett vad dom är gjorda av.

Men den behöver inte alltid falla sönder. Om man bara vågar med någon annan så kanske man kan falla vackert och landa mjukt, tillsammans.

Krönika 2 – han, stormen

Det är natt igen och telefonen brinner i min hand. Den lurar ner mig i sig, öppnar sms-appen, får mig att skriva in hans namn i ”till”-raden och drar min hand mot meddelande-rutan. Runtomkring mig skålar folk, skrålar folk. Hånglar, skrattar, dansar, drar i mig, ska du inte dansa med oss, nej det ska jag inte. För mitt i havet och fylleslaget står jag – omringad av människor – men så oerhört ensam. Jag vet att jag är ensam för att jag kommit på att det är han som saknas. Att jag i stunderna han ger mig av sin tid känner rusningen av blod genom mina ådror. Hur jag kysser som att det varje gång mina läppar nuddar hans ska lämnas ett avtryck.

Hur allt annat känns blekt i jämförelse.

Jag går ut från klubben med mobilen i ett stadigt grepp. Vill inte missa om han ringer, inte för att han kommer det, men ändå. Jag kommer på mig själv med att hoppas att han drack för mycket på den där festen ikväll och därför i dimman minnas att min existens är himla behaglig för hans. Så är det inte. Inte ikväll heller. Jag tänder en cigg och försöker blåsa ut allt ur mina lungor men hans luft ligger ändå kvar här i. Så jag går vägen hem och tänker att berusningen någonstans ska dämpa ljudet av hur hans lite hesa, levda stämma för dagar sen formade meningar som ”var har du varit hela mitt liv” och ”jag vill veta allt om dig”. Istället blir det som bränsle till apparaturen i hjärnan ansvarig för att spela upp varenda stund man delat som en vackert regisserad konstfilm, där bara det vackra skratten och de fina samtalen låter sig höras. Där bara hans händer som drar mig emot sig och hans intensiva blick som når in och igenom mig får synas.

Natten har ett sätt att romantisera omständigheter och gömma det som inte är tillräckligt ljust för att övervinna mörkret. På så sätt glömmer man enkelt bort att man jagar någon som antingen bara vill jagas för den egoistiska vinningens skull, någon som har en som substitut när den andra inte svarar eller någon som faktiskt inte vågar ta sig an det den mycket väl förstår att man kan erbjuda. Det spelar egentligen ingen roll om man dejtat i några månader eller setts några gånger – man känner när det är någon som är bekväm nog att vilja stanna kvar i. Antingen ignorerar man det eller så vågar man prova vart det kan ta en. Jag gjorde det sistnämnda men jag var också den enda av oss. Det blir så självklart nu när ännu en helg gått förbi utan att han inte ens svarat på ett simpelt sms som nu är flera dagar över sitt bäst före-datum.

Jag kommer hem till min tomma, tysta lägenhet där jag inte brytt mig om att plocka upp nyckeln från när han sist kastade ner den i mitt brevinkast. Den representerar en kort stund då jag bestämde mig att jag ville ge någon en chans igen. Det var ju så länge sen sist någon ens fick hålla sig kvar efter andra gången man träffats. Nu ligger den där på golvet och påminner mig om att den inte kommer plockas upp av händerna som jag vill ha i mina. Kollar telefonen igen. Varför kan inte allt bara gå tillbaka till då han bara var någon i min periferi? Varför var jag tvungen att vara så nyfiken och nysta runt i hans mörka, molniga, trasiga men helt underbart genomborrande, fascinerande person? Han ville ju inte ens att jag skulle in där och peta. Han ville vara stängd. Varför var jag tvungen att ta mig förbi och få en inblick i vad som vaktades så? Är det därför jag nu blir nekad rätten till en sån simpel sak som att pussa på hans panna och badda om hans mörker?

Så inser jag. Jag hade också låst in mig. Stängt ner. Och åren har gått. Så kom han, och mot stormar som honom finns inga skydd. Jag lägger mig tillrätta i min för stora säng och blundar. Försöker blockera ut vinden som viskar allt han någonsin sagt – men jag kan inte göra mer än att vänta tills den lagt sig den med.